Utan att sjunka

Ge mig ett hopp
om,
att segla på ett hav

utan stränder,

utan att sjunka

Där vi fogats samman i

en sorts,
evighet

Osynliga minnen

Du sa, gå,
jag vill inte,

att du ser

Jag kysste din smärta,
från dina armars sår

Höll dig,

tills vi var

var

Hem

Jag är mellanrummen,
orden i tystnaden

Din skuggas aska

På väg,
hem

Avsked

Vad betyder våra minnen för oss
De ljusa, solvarma
De som fortfarande smakar,
sött

Jag färdas blind

Ännu, hör jag

Jag hör dig
viska till mig i natten,
nära

Som minnen,
som en sorts

Verklighet

Svart värme

När skymning blivit natt,
solen lämnat oss

När nattens solar blir
vårt ljus

Vår värme

Som inte

Natten sluter sig om mig
fylld av,
längtan

Minnen

Allt som var,
kunde

Men inte,
blev

Hur länge

Hur länga skall vi sörja,
sörja de,
för oss döda

De döda döda,
de levande döda

De vars nära kroppars värme

Vi aldrig mer kommer att,
få somna vid

Hur länge

Innan, du

Det är stål,
genom mina händer

Genom isen,
berget

Befrielse

Men, så

Rör vid mig

Rör mig,

endast

En gång till

Innan, du

Orden

När brevet kom
orden som skulle stilla längtan
men som skar, öppnade såren

Jag vill inte tala om det

Bär dofterna i mig

att

Vara

är,
mening

Om jag inte,
vet, förstår
saknar det då mening

Samlar nätterna,
lyssnar efter det osynliga

Transparens

Hon tog min hand, förklarade
Det finns inte längre något avstånd

Varje ögonblick löser upp sig i, nu

Så log hon och
gick in i mig

Nattgrav

Polerar natten med solens sista strålar,
syr en dröm av ljusa minnen.
Outsagda ord sjunker stilla mot mjuk botten.

Jag begraver min längtan
invid ditt namn

Måste

Befriad från mitt,

mitt,

vara

Ökenvinden döljer spår
hur skall jag

någonsin få veta

Vad som fanns,
mellan ljus och skugga

Jag saknar,

saknar

Andas utan att leva

Fåglarna förlorade sin sång
ruttnande burar med döende toner

Fyller segel med solvind.

Måste, måste

måste

Utan

Lägger minnet av dig
till ro,
glömska

Men,

men

Smeker om natten,
minnet,
av,

dig

Din nära, släta hud
värmde mig,
till liv

Hur

Dina andetag
andades
i mig

Dina

Din

Så minns jag

Så försöker jag leva

utan

Så

måste jag

Så måste jag

Utan

Något

Utan längre någon
längtan

fattar tag i

Som om det fanns,

fanns något,

något

En röst som sa

Gryning

Vaknar
koltrastens sång

Passerar sovande kroppar
vars drömmar stilla gjuts över
verklighet

Drömmar flödar ur kroppar
ner i jordens sprickor
som tusenårigt vatten.

Rösterna ur marken svarar,
viskar dem bilder om
ljus och mörker,
avlägsna platser utan namn

Stenen under min bara fot
berättar sin historia

Det finns ingen,

ingen, sanning

Avlägset hörs nu sången

Nu kan jag fortsätta

Snöfall

Ur svart jord kom en viskning,
ord om avstånd

Långsamt, stilla faller de sista fligorna,
förgäves försöker jag räkna dem,
förstå vad jag ser

Så tar hon min hand,
leder mig mot kanten,

Ger mig ett omöjligt val

Löser mig från mitt löfte,
vänder sig om och går

Jag står kvar,
räknar,
flingorna

Försöker förstå

Osynliga ord

Att vakna i tystnaden

Dina ord är,
tysta i mig
Du finns i mig, din röst

Utan att finnas är du där

Du säger

Kom min älskade,
Kom

Det är inte farligt

Ett avlägset skratt

En värme

Att finnas

Lyssna på mig

Lyssna

Var finns sömnen

Om det finns en plats,
en plats, med

med

I samma ögonblick
andas vi i varandra

Genom isen

Där finns

Lyssna

Lyssna

Gräver

Gräver

Gräver bland snäckorna på stranden
jag vet inte längre
vad jag söker

Två ord,
två,
ord

Minns dem inte

Blir till vatten som dagen torkar bort

Gåtan jag aldrig löste

Försöker
minnas

Tårarna bränner ett hål i,
i

Jag lämnar ljuset i skuggan av mitt liv

Ännu

Bär glöden
genom regnet

Under huden,
finns jag

In från havet,
dimman

Jag finns,

ännu

Nattspegel

Luften tunn, tom

Lämnad utan skugga

Jag stänger tiden

Din

doft

Regn

Genom tid av,
tid
Bärnstensljus

Tomma sidor,
doft av
raderade minnen

Ord som aldrig nådde fram

Natten når mina drömmar,
dig

Jag söker platsen där,
den sista droppen regn faller

Bortom

Hörde ord

Jag såg min barndoms berg,
insvepta i dimma

Jag hörde

På avstånd en röst
förklara mig död

Salt

Jag hörde,
drack

Saltet ur dina ögon
havet öppnar sig i dig

I en rörelse
bortom tiden
snuddar jag vid din längtan

Sanning

Lyft stenen ur mitt bröst
låt mig få glömma
lyft stenen

Ge mig en sekund av sanning
nåden ur
en
droppe

Sanning

Ge mig stenen
du tagit
ur mitt bröst

Låt mig få
hålla den
i min hand

För en sekund

En sekund

Ishav

Jag hörde fröet vakna
djupt under snön

Såg bortom horisonterna

Och om det så endast fanns
mörker kvar
hade jag inget att frukta

Det var i ditt ljus
mina sår läkte
I skuggan av solen,
in från Ishavet,

som din hand
fann min

Genom mitt tak
ser jag nattens solar smälta

Nuddar verkligheten,
som om den fanns

Slocknar

I natt,
Min dröm kom,
ur min längtan efter en horisont,
ur tusen nätters tankar,
av plutonium

Känner din hands sista värme mot min kind
innan dagen skär natten itu

Lossnar

Jag, en del av tomrummet,
mellanrummen

Som om den inte längre fanns
lossnar min längtan

Öppnar sig, fylld av glödande brons

För min hand genom buskarna
på stigen ner mot dalen

Jag lossnar från min kropp

Jag är en del av tomrummet

Mot stranden

Flyter,
på mina sista drömmar

I det grunda vattnet skär
strandens svarta sand utan smärta

Ur de vindstilla skuggorna
kommer min sorg mig till mötes
Sjunger hon tyst sin tröst i,
bilder utan ord

Bakom solen

Redan

innan jag
visste

Att du

Tills,
ingen återvändo
längre fanns

Vilar bakom solen

Väntar,
på

Att återvända

till…

Månljus

Räknar vågorna mot mitt vara
sjunker i mellanrummen

Havet var utan samvete
månens skiva
dold bakom berget

Kysst av natten
av, Atlantis skuggor

Ny existens

Efter regnet
Stiger med ångan ur trädens kronor
lyfter utan kropp

Nuddar vid stjärnorna
Allt är hos mig nu

Reser

Ur längtan föddes allt
tills
ljuset förtärde ljuset

Jag bränner mina tankar på bål
för fingret över askans yta
dit min längtan går

reser utan destination

Barndom

Jag minns inte min barndom,
den var lycklig

Doften av

Vitt

Händelsehorisont

Vilar på den smala avsatsen
med ryggen mot bergets mörka materia
Där inne,
havet jag aldrig nådde

Min svarta stjärna stiger

Bortom händelserna,
utan löften

Existens

parallell
vitt mot vitt

Ser mot, genom
mellan det tomma

Marken pulserar
din värme
genom min kropp

Avlägset ljud av liv
som om
Jag också fanns

Stilla

De döda så stilla
ljus från
små bländande sår

medan jag faller
mot minnen av
sommarnatt

Centrum

Mot en punkt,
där,
allt är

Jag förlorade ett ord

I dig

Om jag söker det

Mot en punkt,
där,
allt

Förångas

Hugget i berget
Det vi trodde var sanning
Flöt bort i vinden

Mina ord

Hur få ord
behöver jag

För att förklara

Som silver
över himmelen

Förändring

Efter tiotusen...

Djupt i berget lossnar,
något

Flyter genom stenen
mot ytan

Beredd

Natt

Vaknar

Känner dig andas
mot min nakna rygg

Vet att du inte är där

Somnar i en värme,
som om,

det vore sant

I evighet

ord,
kan inte läka

tid,
kan inte läka

men

om du åter fanns,
i mig
om jag åter fanns.
i dig

i ett, ett andetag

så kanske

kanske

Vi kan aldrig

Vi kan aldrig äga

Havet var mer än blått

För ett kort ögonblick
lånade jag

lånade

Sommarmorgon

Vaknar,
tusende morgonen

Sträcker ut min arm,
mot

Går ut i sommaren

Plockar lupinerna,
ställer dem på bordet

På den plats,

Där du satt

Noll

Stannar upp

Samlar regnet,
smakar

det

Viskar vänt mot mitt öde

Försöker förstå,
varför,
Jag är här

Hon ler,
ler mot mig

Liv

Så kort

jag drömde om en lycka som inte fanns

Och än en gång steg solen över horisonten,
som om ingenting hade hänt

Men där bakom ditt öga
ett ljus

Stormöga

Så stilla,

här

Sänker minnen
i det blanka havet

kommer jag någonsin igen
att få känna dina släta stränder

Så djup slår din puls i mig,
så djupt

I det blanka stilla

Här

Tillbaka

Mina tankar,
brister

Bygger en värld av minnen

Så, plötsligt

Stilla rum

Gränserna suddas ut, raderas,
bleknar och försvinner bakom mig

Linjerna har passerats,
allt ur inget

Våra röster löses upp i mörkret, så nära

De

Fångad

Jag minns en tiger jag såg som barn

I en bur av betong
gick du
tills du nådde
den grå väggen

Vände

Gick tills
du nådde
väggen

Vände

Du såg på mig

Din blick

Sår

Jag skär så djupt
Allt verkar förlorat, i
Visa dig igen

Koncentration

Mitt,
liv

Hopp,

drömmar

En svart pärla i min
hårt knutna hand

Sänker ner den i kosmos

Allt

Nu

גת שמנא (Getsemane)

Varje andetag jag tog,
var ditt

Fanns det någon sanning

Fäller olivträden i lunden

Så långt bort

Med brevet i handen,
brevet, i handen

med…

Med brevet i handen,
går jag över svart jord, som,
som,
slukar min skugga,

alla mina ord

För en nanosekund
kysser jag ditt innersta centrum

Känner, känner

ett,

Som ett rakblad,
spår i snön leder bort

Bort

Snö

Tomma sidor

Min längtan väger inget

Födas på nytt

Jag vill föda oss på nytt

När jag vänder mig om

Finns där

Bara

Ett minne

Jag vill föda oss på nytt

Att

Snö

Himmelen sjunker,
över mitt liv

Vit tystnad

Tidens grenar knäcks

Snö

Så försvinner,
allt

Har inga frågor kvar

Jag visste inte

Att

Tystnad

Hade bara ett ord kvar

Novembersnö

Ljudlösa vågor slår in mot min strand

Ett

Jag kan inte längre,
skilja min verklighet
från dröm

Söker efter en punkt på din kropp
som jag ännu inte kysst

Om jag finner den

Finns

Finns, jag

Finns, vi

Ett vi

Ett vi

Ett

I varje ögonblick

Du är

Varje sandkorn

Varje våg mot den släta sanden

Min natts totala mörker

I sömnen,
överlämnar jag mig

Jag kan,
inget annat

I varje stund,
finns du

Där

Förklädd

Is

Jag rakade mitt huvud,
för att känna varje droppe av dig

Vandrar långsamt regnets rytm,
droppar blir till is på min hud

När inga linjer längre är raka,
När inget längre

är

När mina drömmar dör på stranden,
sköljs ut till havs

Lyssnar efter andetagen i mörkret

Men tystnaden låter nu

Så annorlunda

Svar

Så svagt hör jag en röst,
viska,
ett saknat kapitel

Men,
när orden inte vill berätta

Jag möter åter mitt öde,
hon ser på mig,
ler

Varför ler hon mot mig,
varför, när,
jag känner hur jag förlorar
allt jag trodde var

Var

Mitt liv

Speglar

Som om,
inget varit,
tiden upphört

Mina landskap förvandlas

Var finns förklaringarna

Din värld,
lämnade,
ett gnistrande avtryck i min själ

jag söker,
i ett landskap av speglar,
var finns sanning i detta landskap,
landskap, av speglar

Utan spår

Det syns inte,
ingen kan se,
det

Jag säger, inget

Men det, det
Jag blöder utan sår,
utan att visa

Kan du se mig

Om du såg,
skulle du då förbinda,
det osynliga,
det

Låta mig få sova,
somna i dig

Låt mig få
…

Varje morgon

Går varje morgon ner till havet,
För att lyssna efter dig

Skriver till dig i sanden

Ser hur varje våg

Sköljer bort mina ord

Hann du läsa min kärlek till dig

Vill jag

Flyter viktlös i en svart ocean av ögonblick,
ingenting är längre

Jag drömde om dig i natt,
försökte hålla fast i drömmen
när jag vaknade,
göra den till ett minne

I vilket stund planterades fröet så djupt i mig

Jag vet i vilket ögonblick

Hur befriar jag min själ från dess rötter,
dör jag om jag,
om jag sliter ut dess rötter från mitt hjärta

Finns det ett nytt frö att plantera,
kommer det någonsin att finnas ett nytt frö

Kommer jag någonsin igen att våga plantera,
Det fröet så djupt

Vill jag plantera ett nytt frö

På rygg

I frånvaron av ljus,
finns

skuggorna,
mina minnen,
drömmar

Utan att se
söker jag fokus

Så faller löven från träden,
ljuset når ner till marken,
in, in i mitt innersta

Hur långt var ögonblicket
när du delade oändligheten
med mig

Förlorar jag dig
om jag frågar vad du vill

Varför gråter du

Ur drömmen

Vaknar,
utan att längre kunna se,
utan att känna,
förstå

Bedövad,
väger jag verkligheten,
mot mitt liv

Ingenting,
och allt är förändrat

Så djupt skär det,
så djupt att jag inte vågar,
vågar känna

Djupt nere i Atlantis försvinner,
dör en skugga

Flyter

I åns kristallklart svarta vatten
flyter jag,
med ögon fästa i trädens kronor

Ni blickar ner på mig,
ni döda som funnit ert hem där uppe,
med sommarvind som vägg,
det osynliga som golv

Långsamt flyter jag bort,
i kristallklar svärta

Sjunker utan att drunkna

900 år

Vad finns kvar,
kvar om 900 år

Inte ens,
minnet av mitt namn

Allt jag älskade,
är borta

Allt jag sa,
är glömt,
glömt, borta,
förlåtet

Vad finns kvar

inte ens,
minnet av mitt namn

Min kärlek till dig finns kvar,
kvar om 900 år

Jag leker med stjärnorna,
störtar,
simmar i havet

Om 900 år

Priset för

Så ge mig då,
priset för ett liv

kostnaden för,
din egen lycka

Se mig i ögonen och säg,
att det inte var värt det,
att du vet

Det finns ingen
enkel sanning

högt ovanför oss,
kretsar

De

Vaknar

Långsamt vaknar jag,
tomrummet,
tomrummet bränner ett hål i morgonen

Min skugga ligger bredvid mig,
talar tyst med mitt öde,
båda ler

Varje sten på min väg lärde mig något

Något,
om er

Saknaden skär ett djup snitt
och jag stiger upp

Brev till M III

Håll min hand,
andas mot mig

Radera min gräns

Se mig i ögonen,
utan skuld

Ta mina ord ifrån mig

Låt mig bara få vila,
i dig

Brev till M II

Stilla,
natt

Havet svart som bläck

Stormen bröt,
bröt men dödade inte

Du närmar dig fast land

Ser sår så djupa,
att inga ord kan läka

utan ord,
i tystnad

vill jag läka

Visa dig,
Det

Torka

Stiltje,
dimensionen brister, blottar

Bränder vid horisonten,
röken sticker i mina ögon

Syrsan vid min fot
sjunger sommarens sista självande sekund

Tar den i mina kupade händer,
för dem långsamt samman

Tystnad

Törst

Öde land

Inget

Inget

Nu,
finns inte längre

Finns,

inte

Långsamt glider jag ner

Nu,
Försvinner

…

Barfota

De döda löven,
fortfarande,
varma, mjuka

Förflytas, förskjuts

Utan att jag själv märker det

Utan att förstå,
att jag måste ta farväl

Söker efter verkligheten

…

Borta

Stunderna som,
inte går att upprepa

snöfall,
barfota,
flingor bränner

Barfota

Inget

…

Blind

Går nerför berget,
vitt grus på stigen,
lavendel,

Humlor

Vad

Drömmar humlar,
humlan på min hand

Vad vet den om sin död

Vad vet jag om min

Ljuset bländar mig,
jag är blind

Men hör humlornas sång,
på min väg nedför berget

Brev till M I

Du är all min längtan

På färd mot sin egen undergång
släpper vintergatan sitt ljus
över min dödlighet

Vart är vi på väg

Det är inte farligt

Jag vet inget,
har inga svar

Men,
det är inte farligt

Till slut

Utan tid

Du är

Silvermåne

Jag vet

Det

Dröm VI

Jag hörde din röst,
med ett länge saknat ljus

Jag minns inte ett ord du sa

Men var lycklig

Ännu en dag

Vaknar

Dina ord sköljer av mig nattens mörker

Äter mitt bröd i tystnad

Så kommer dagens skuggor,
släpper in dem i mig

Vad skall jag göra nu

Varje andetag

Under

Under mig
flyter väntan

Under mig
utom kontroll

Under mig

Längtan

Under mig

Tro

Kom

Du fanns,
i skuggorna

Varför stod du där
Vilka sårade dig så djupt
att du valde att bli osynlig

Såg dig
Med ett svagt
ljus omkring dig

Varför fick,
kunde,
just jag,
se in i skuggorna

Kan jag få dig att tro

Aldrig har jag

Aldrig har jag

Kom

Kom

Du finns

Strandminnen: Dröm 1.2

Tidig morgon, dimma
Havet mörkt, rött

Så stilla

Måsarna söker sig mot land
Väntar i vattenbrynet

Tusen ton stål flyter till ytan
Där bor mina tankar

En spröd ton får allt att vibrera

Det finns inget bakom,
allt är här och nu

Går ut

Går ut i det röda

En sådan frid

Stilla regn

Det regnar över gränsen,
varje droppe är du

I den ödelagda jordens sprickor
försvinner du

Hur långt var egentligen,
ögonblicket

Vi

När du berättade,
om

Du

När du berättat allt

Havet drog sig tillbaka,
allt blottlades

I det vita ljuset

Det är så

så

Det

Det,
så djupt i mig,
ingen når

Skyddat

Bortom ljus, mörker
Där allt kommer ur intet

Ni kommer inte märka det,
om jag dör en liten bit djupt där inne

Det finns inget,
annat sätt

nu

Svart kärna

Jag skär ett hål i ditt pansar

Varsamt tar jag ut din sorg

Håller den i mina händer,
så kysser jag den

Låter den bli,
en del av mig

Requiem i rött

Låser upp det osynliga

Bläddrar bland de saknade sidorna

Letar

Rött

När jag slutade äta upphörde hungern

Ständigt

Det är rakt framför mig,
är där,
hela tiden

Känslan slår rot,
så försvinner

hur kan du ändå,
vara

jag krossar mina ben mot minnet

Frid

Havet var så stilla

Du doftade sorg när du kom,
jag drack din smärta till sista droppen

Du bar mitt förlorade minne med dig

Under den spegelblanka ytan fanns,
allt sparat

Reinkarnation

Pjäserna flyttas

Med obönhörlig logik
raderas hopp och önskan

I skuggan av
det som en gång var jag

Krossas kärnan,
föder ett förflutet barn

Regnskogsfjäril

Händelse

Försöker förstå,
hur

När en fjärils vingslag
kan förändra allt

Hör ljudet av
varm sommarnattsvind
genom träden

Jag rör mig mot noll
färdas bakåt

Allt kunde varit så annorlunda

Pendel

I trädet hänger gungan kvar,
repen grå och gräset högt
så länge sedan

Under grenen
gungar min skugga

Ser dig

I korta ögonblick lämnar jag allt

Släpper taget

Storm

Med matematisk kyla,
mekanisk precision
mister jag bit för bit

Jag gömmer min saknad
bland de släta stenarna på botten

Där lyssnar den på havet,
sover

Osynlig

Den fina sanden
sjunker långsamt till botten

Zenit

Vi bär universum på våra axlar

Vad finns där,
i tomrummet,
som vi inte kan finna

Här

χάος: Dolda mönster

Förlorar jag mening,
om jag inte förstår

Hur skall jag veta vad det betyder

I parken
Körsbärsträden släpper sin blom,
i ett rosa och vitt snöfall

Jag behöver inte förstå

Strandminnen: Dröm 1.1

Långsam dyning slår mot slät sand
Glittrande solar
i mörkt mellanrum

En svart kostym stiger upp på stranden
Den värd som fyllt dig flyter
likt ett tomt skal i havet
Vaggas varsamt av vågorna
sjunker så ner i ett nytt kosmos

Din röst är, som,
om vore den genomskinlig,
jag hör knappt dina ord,
du säger du har svar

Innan du återvände,
lämnade du mig,
ett tomt blad i sanden

Ett nytt liv föds

Strandminnen: Dröm 1.0

Hon satt med ryggen mot mig när jag kom ner till havet
Med fötterna i vattnet och blicken
mot en punkt under horisonten

Det är liv och död sa hon,
reste sig och gick
Jag satt kvar och försökte
finna punkten hon betraktat

Såg den, reste mig upp för att söka henne
Följde hennes spår längs vattenbrynet

Dom slutade tvärt vid snäckan
som spolats upp under natten

Var inte rädd

Allt har redan varit

Jag föddes och dog
I samma ögonblick

Jag fanns alltid
och
aldrig

Det finns inte längre,
något att frukta

Allt har redan skett

Förtröstan

Vattnar,
varje morgon
minnet av dig

Jag bad inte om detta,
det kom till mig

I de döda grenarna
fanns liv
Magnolian slår ut

Allt fanns redan där

Bakom fasaderna

Jag såg hav utan liv,
skogar utan doft,
Solar utan ljus

Död skönhet

Jag såg

Rädsla och begär

Djupt bakom maskerna,
bortom lögnerna

I det innersta,
dolt

Gråter ett ensamt barn

implosion

Det otänkbara,
imploderar,
kollapsar till ett
tomt rum

Ett tomt vitt rum

Två droppar av vårt blod,
ljudet av rinnande vatten

Vad finns kvar

När allt är borta

Slutar andas

Jag är på djup som
krossar varje ben, känsla,
tills smärtan och tomheten blir,
en befrielse

vad finns efter,
det omöjliga

Det omöjliga

I stormens öga

Sluter mina ögon,
Utan att längre se bilder

Bara ett lågt brus av,
svart

På verandan,
koltrasten sjunger
ett regn

Naken,
varje droppe söker,
finner sin egen väg
längs min kropp,
mot mitt centrum

Vindstilla,
ödet kom klädd i trasor,
med sorgsen blick

Såg mot horisonten
Alla val var redan gjorda

Jag kan inte finnas här

I cirklar

Jag längtar bort,
i dammen simmar karpen,
längtar inte efter något

annat än,
himmelen

himmelen

نظير Nadir

Vaknar utan minnen,
av allt jag var

Bara en doft av syren,
en smak av honung

Vad skall ske nu

Jag vill dö,
utan att vara död

Jag är död,
utan att någon ser

Vad skall ske nu

Allt som sker är,
underbart

Vem frågar

Ser på mitt liv

På perrongen,
väntar på mitt tåg

och om jag inte,
var här nu

skulle jag ändå,
vara

Finnas

Morgon, minnen

Genom min gardin,
fåglars sång

Vaknar långsamt,
ur min dröm

Låt mig leva,
lite till

Är jag bara,
mina minnen

Låt mig aldrig,
glömma

Jag vill inte

Smärtan

Våning 13

Ser fiskmåsens rygg
Stilla, levande cirklar jag
Faller ut ur livet

Promenad

Allt jag ser är sant
Jag lyssnar efter tystnaden
Så självklart

Aποκάλυψη (apokalypsis)

I fosterställning,
med andedräkt av stål,
skriver

Om

Känsla utan tanke

Vinden från min apokalyps
driver mig in i ett mellanrum,
utan tid

Cirkeln sluts

Varför gör jag inte

Är jag mina tankar

Nu

Är

Fri från

Havet bor i mig
Och jag lever för evigt
Om jag bara tror

I

Mäter avståndet
i oändligheten

I tiden mellan varje,
hjärtslag

Jag vill somna,
utan att vakna mer,
men

Det finns ingen sömn

Bara

Det odelbara,
i

Utan tid

Tog upp en slät sten ur havet
lät den torka i min slutna hand

När jag slutat söka,
kom du

I tystnaden fanns allt
jag behövde veta

Släppte stenen

Transformation

Jag förvandlar mina drömmar till,
minnen

Lyfter mitt liv ur verkligheten

som ett barn,
utan minnen,
är jag lycklig

jag äger inget,
och allt

Det sker,
just nu

Frågor

Vad tänkte du,
när

Vart var din värld på väg

Hur såg din verklighet ut

Vart är du på väg,
nu

Hur förlät du dina bödlar

Hur skall jag kunna

Doft

Faller

Är jag

Ligger under trädet, hör,
hjärtslagen djupt i dess stam

Tar bort allt jag inte är,
är jag ingenting

Rör vid mitt omedvetna

Nåden ur en,
droppe

jag är

Utan mål

Equilibrium

Skriver ett brev

Skrev brevet tusen gånger,
utan ord,
papper,
penna

I mina tankar,
såg plötsligt en mening,
i det som verkat meningslöst

Lyfter ljudlöst
med blödande händer

Ingenting är mitt längre

Balans

Ljus vind

Doften av din själs glöd,
musik utan toner

En värme,
mot min hud

En ljus vind genom mitt liv

Vart

Med ett blad så skarpt
att det inte längre känns

Ser verklighet
bli drömmar

Vad finns kvar

Drömmar

Verklighet

Smakar mitt liv

Det,
var

Varmt

Med doft av
stilla sommarregn

Är

Är

Jag blöder inte längre,
hur länge måste jag dö,
för att få leva

Längst ut

Jag gav inget för mitt liv,
det kom till mig,
utan något pris

Så tyst

Går längst ut,
för att se,
känna

Om

Jag behöver det

Vindstilla

I stormens öga

Du finns i mig,
jag vet att du försöker,
nå mig, tala till mig

Söker efter min egen sanning

Är jag ett frö,
vad är jag

Hur skall jag kunna höra dig

Vad skall jag lyssna efter

Allt

Jag vandrade dina ångande skogar
Dök djupt dina pulserande oceaner
Korsade dina gåtfulla öknar

Du visade mig
allt ditt ljus och mörker
Allt mitt,
ljus och mörker

Drack dina klaraste källor
Sov under dina stjärnor

Ändå tvekar jag på en mening,
sår mitt öde i din jord

Ser in i djupet av dina slutna ögon
med mitt liv

Anar där den dolda ordningen,
känner händelser
stråla samman,

i en, punkt

Här finns allt

För vem

Vem lånade ut min själ
till denna kropp,
till detta liv

Mina spår i sanden,
är,
borta

Bara du kan veta,
att jag varit här

Jag lämnar,

osynligt

Utsikt

jag står på horisonten,
eld flyter nedför bergen,
går för att väga mitt liv

Utan andetag

Motljus

Känner doften av salt,
hör toner från öknen,
ingen ser vart jag är på väg

Kan du höra mig

Μυστήριον (mysterion)

Jag är inte levande,
inte död
I ett tomrum,
ett mellanrum som
du fann åt mig

Vad vill du med mitt liv,
vart för du mig

Varför talar du inte till mig

Eller,
är det,
det

Du gör

Barfota

Går ner till stranden
För att kyssa minnet av dig
Hör dig i varje våg

Tillbaka

Sjunker mot botten,
genom lager av
slocknad tid

Minnena blir färre,
ljusare, lyckligare

Sjunker till soliga platser
utan oro och smärta

Vill stanna här,
där tiden upphört att existera

Känner inte längre,
mina armar, mina ben

Bedövad av
stilla lugn,
singulariteten

Allt upphör,
kollapsar

Träffades av ljuset,
för ett kort ögonblick,
såg jag,
något annat

Kommer jag hitta tillbaka

Idag

När jag hörde barnens skratt,
kände jag att jag ville leva

Som om det inte längre fanns,
något val

Var det en slump,
att
jag hörde dem

Just idag

Vinternatt med min älskade

Du stod där i decembernatten
med stjärnorna gnistrande i dig.
Jag hörde inte din knackning
men visste att du var där
när jag öppnade dörren

Punktlig, som varje år.
Denna, vår natt i december.

Vi omfamnade varandra
och jag visade dig in i värmen,
in i rummet där vi tillbringat
så många dagar och nätter tillsammans.
Brasan tänd, flackande ljus och skuggor
fick det låga rummet att vibrera
av orange o svart.

Vi satte oss ner vid bordet alldeles intill elden.
Dukat för två, för dig och mig denna natt.
Jag åt men du rörde inte din mat.
Jag skålade med dig och du log ditt vackra leende

Vi satt länge den natten,
såg på varandra och mindes våra lyckliga stunder.

Morgonen kom och det var dags för dig att ge dig av.
Jag klädde mig varmt i den tidiga decembermorgonen,
stjärnorna syntes fortfarande tydligt på himmelen
när vi steg ut i snön

Jag följer dig tillbaka,
vi gick sida vid sida utan att säga någonting

jag ser en tår i ditt öga när vi skiljs åt vid stenen,
din sten.
Du ser på mig och stiger ned.

Min Älskade,
jag vänder mig inte om,
jag vet att du är där,
att.

Under snön vilar livet

Αγάπη (Agape)

Verklighet var
djupare än jag anat

Jag vet ingenting,
det jag kände som sant försvann
i ett mörker som tycks evigt

Somnar i nattens nåd av utplånad verklighet

Ser bilden klarna,
hur självklar,
och,
gåtfull du är

Jag ger dig min sköld

Mina vingar

skådar så
Den innersta kärnan

Agape

Kanske vågar jag tro igen

Det sista jag äger

Jag äger inte mitt liv längre

Jag klipper det i små bitar,
försöker förstå vad som hänt

Lägger pusslet,
till en bild jag kan se,
har den någon mening

Jag äger min död

Det sista jag äger

Mellanrum

Jag ber kosmos stanna,
rädd att om något rör sig,
försvinner allt

När fångades
mitt jag i min kropp,
när göts det in i mig,
när blev jag till

Vad blev jag

I vilket ögonblick tändes lågan,
vad hände i mig

En blå soffa

Silande septemberljus
genom en persienn

Ser dig
märkligt transparent

Som i ett annat liv

Höstvandring

Stegen ekar svagt mellan byggnaderna
när vi i den tidiga morgonen ger oss av.
Luften sval, jag kan känna den mot min hals,
genom min tunna skjorta.
Den syrliga smaken av granatäpplet jag åt till frukost
dröjer sig kvar,
så länge sedan.

Så stannar vi och jag hör mina följeslagare
tyst utväxla några ord med varandra, sedan är vi ute.
Gruset på vår väg knastrar under våra fötter när vi sakta går fram.
Septembersolen ligger lågt och vakar över ängarna,
vid horisonten ser jag bergen inbäddade i morgondis.

Solen lyser upp landskapet och det höga gräset vid vägens sidor
gnistrar som av tusen tårar, speglar sig för en kort sekund
i vägens pölar som bildats efter nattens regn.
Jag låter den värma min hud och tina min själ.

Minnen vänder åter, minnen som är bara mina,
de och denna vandring får det bli det
som följer mig sedan.
Vägen lutar svagt uppför och viker sig i en mjuk kurva
upp mot den glesa lövskogen.
Jag känner hur mitt hjärta slår snabbare,
hur varje ögonblick känns värdefullt, ingen rädsla bara närvaro.

Vi går in i skogen, de höga släta stammarna bildar en katedral,
högt ovan oss brinner löven med gyllene lågor i trädens kronor.
Jag minns avlägset, då,
då en skog var en plats för lek och kärlek,
dess inre en grönskande trygg plats.

Jag lämnar mina minnen för nuet, min sista gåva.
Öar av flödande ljus mellan träden,
sommarens sista insekter cirklar i komplicerade mönster,
uppåt mot skogens tak och ljuset.
Jag ser löven på marken, multna i kretslopp.
Känner tacksamhet över att det blev på hösten,
som en del av kretsloppet.

Fåglarna tystnar där vi går fram, livet avstannar omkring oss,
som en bubbla av död går vi genom katedralen.
Gläntan är inte stor, jag ser mässing glänsa i det korta gräset.
Mina följeslagare stannar,
bara en av dem följer mig till den bortre delen av gläntan,
han säger något jag inte uppfattar.

Snart vet jag.

En nyckelpiga sätter sig på min hand.
Jag är rädd att jag krossar henne när jag faller.

(ursprungligen september 1982)

Sommar vid havet

Solens första strålar ur havet bländar mig,
svarta prickar för mina ögon tynar bort
och bilden blir långsamt klar.

Skogen som sakta krupit ut mot havet
omsluter strandängen på tre sidor
och bildar gläntan som jag blickat ut över ändlösa dagar.
Den lyser med sin blomsterprakt,
ett stycke grönt fält med stråk av blått, rött och gult.
De låga nyponbuskarna
som slagit rot i strandkanten surrar av humlor.
Ljudet av humlorna och vågor tränger in
genom mitt skyddande skal av betong och pansar,
fyller det lilla rummet med sommar.

Doften av tång förs in från havet,
blandas med lukten av min svett, vapenfett och kordit.
Jag hör trädens kronor nynna sin sång i den svaga brisen
ackompanjerat av vågorna,
vågorna som långsamt slagit in och nött mot ön
sen den reste sig ur havet och kommer att fortsätta slå
och nöta tills de förenar sig med havet på andra sidan.
Jag får en längtan att lämna mitt skyddande skal
av betong och pansar och möta naturen utanför,
istället för som nu vara en fånge,
utan möjlighet att andas och leva.

Ser någon simma i havet, hon vänder om,
börjar simma in mot land,
in mot min fästning.
En flicka stiger upp ur vattnet,
går fram över ängen utan att gräset trampas ner,
utan att kasta någon skugga.
Det måste vara livet som jag så länge väntat på.
Jag lämnar mitt skal, luckan av stål slår tungt igen bakom mig.
Jag går fram över ängen för att möta livet.
Hon kommer mig till mötes.

hör ett ljud som skär genom humlornas surrande,
marken försvinner.

Jag blir så ett med henne.
Att döden kunde vara så vacker.

(ursprungligen maj 1982)

Insikt

Jag föds varje morgon
Dör varje natt

Det finns ingen riktning,
Inget upp eller ner
Bara rörelse

Det finns ingen tid
Bara före, efter

I ögonblicket finns

All tid

Samtidigt

Balansgång

Jag balanserar på eggen
Existensen skär sönder mina fötter

Tömmer mig på tankar
Bara känslan finns kvar

Utan smärta

Du finns alltid

Önskan

Jag önskade mig ett mål
Att mina drömmar fick ett lyckligt slut

Men utan mål,
utan drömmar

I nuet

Där

Finns min kärlek

Så sann

Utan…

Verklighet

Min verklighet är,
utan konturer

Allt jag ser är former,
som byter skepnad,
blir till skuggor

Skuggor

På väg

Till en annan verklighet

Frosten gnistrar i gräset, det finns inga konturer

I min verklighet

Så kort

Vi är fraktaler i kaos
Upprepningar, kopior,
kloner.

Vi är så små

Saknade av några få, kort sörjda,
snart glömda
En flod av öden

Varje dag så viktig
Varje gärning i kärlek

Så små i en oändlig flod

Och ändå

Där var du

Så kort

Ett hem

Hur hamnade jag här
Vad förde mig till denna plats

Vad är priset på mitt liv
Som i en sömn går jag,
en dröm utan bilder

Jag ville gräva en grav,
istället fann mina tankar
Ett hem i dig

Utan frågor

Kom

Hur skall jag förklara
Så lite tid,
för tvekan

Livet så kort

Avgrundsdjup Saknad
Allt jag vill

Är

Är att se dig hel igen

Allt jag vill

Är

Att älska,
vara älskad

I tunneln

Vi saknar ljuset mina vänner
Tunneln tycks oändlig
Mörkret bedövande

Hur hittar vi ut
Kan ljuset finna oss,
finna oss i mörkret

Syns vi

Jag hör plötsligt alla ljud,
så tydligt
Varför är det så

Har sinnena slipats

Jag kan se i mörker,
ser vad jag tidigare inte sett

Jag tror vi syns

Mer än så vet jag inte

En ny vän

Jag undrar
Kan mörkret bli min vän,
måste mörkret bli min vän

Svart ljus

Vågar jag känna
Är mörkret min vän
Finns det inget annat

Är det så till slut

Dömd

Stämplad, på avstånd bedömd
Deformerad, amputerad
På förhand dömd

Men om ni bara sett

Hela sanningen

Skulle ni då

På knä

Ser din andedräkt
Var är du
Letar i ruinerna av min verklighet

Försöker hinna ikapp mitt liv
Kämpar för att behålla mitt minne
Ingenting är

Är det

Som om du var här

Känner dina andetag mot min rygg,
armarna om min kropp

Vaknar,
du är inte där

Sorg

Sväljs av nattens mörker
somnar åter

Kom nära nu,
nära min älskade

Orden

Orden fanns där redan
Har stilla väntat
Väntat på en tanke att befria dem

Tillsammans

Mina drömmar dör
Varför kan jag inte se
Du finns alltid där

Det finns ett slut
Ditt lidande var sanning
Bortom mörkret finns du

Min smärta försvinner hos dig
Allt annat är utan mening
Ser en glittrande evighet

I dina ögon

Nothing Else Matters

Jag väntar, väntar
På att livet ska börja
Vad gör jag just nu

Försöker förstå
Varför vågen inte når land
Sjönk ön i havet

Mörkret vibrerar
En dov ton tränger igenom
Ser allt avlägsna sig

Letar efter hål i isen
Din hand, fortfarande varm

Blodsmak i min mun
Kom jag för sent älskade
Mörkret aldrig svartare

Allt har en mening
Jag vet

Vet

Osynligt

Ni kommer ljudlöst
Änglar av snö sänker sig
Lyssnar efter ljus

Svaret

Finns det en mening
Barnen leker på gården
Portal mot alltet

Allt och inget

Vakuum, tyngdlös
Solstrålen mot mitt öga
Vikten av en tanke

Minnen

En bit av min själ lossnar
Flyter stilla iväg genom tiden
På stränderna ser jag mitt liv

En enkel tanke

Var vill jag bo
Jag vill bo där du finns
Där det finns mening

Atlantis

Under Atlantis
Sakta smälter verkligheten
Blottar svävande ett liv

Silverflicka

Utan röst, osedd
Ändå vägrade du ge upp
Månen var din vän

Två solar stiger
Döden kräver inget mod
Du står där i ljust hav

Stark

Levande

Med en spröd ton som spräckte mörkret

Mina drömmar flyger dig tillmötes

Vi två gav

Du törstade
jag gav dig att dricka,
din blick blev klar

Du såg min törst
och gav mig ditt hjärta,
mitt hjärta mötte din blick

Inte idag

Tråden så tunn

sirenernas sång,
kom vila hos oss, kom

tre änglar betraktar mig
men ser de, förstår de

…Inte idag

Hopp

Mörker

Jag vill tro,
våga tro

Vad är tro,
ögonblick av val

Överlämnar mig,
Faller genom tom rymd
utan rädsla

Finns du där

Inte så enkelt

Inte så enkelt

Jag förstår,
förstår att ur ett tunt sår
kan det svåra släppas ut

Jag kommer aldrig att döma
vet att smärtan lindras

Att det svarta svåra
som rinner längs armen
är en stilla flod av osynlig smärta

Inte så enkelt
inte så svart eller vitt

Det spröda, sårbara
men med en kärna av stål

Det finns så många,
många verkligheter

Jag förstår

Jag ser dig

Låt oss börja där

Vänner

Jag fick en bit av evigheten
mina döda vänner,
saknar er plötsligt

Sprickor i tiden
ni finns där någonstans

Som bleknade fotografier
finns ni där

Era drömmar

Morgonrutin

Djupt inne i isen
finns mina tankar kvar
nedfrusna, väntande

Skör glömska
drar tusen streck i sanden
utan svar

Samlar på tystnad
bedövad

Varje morgon
streck i sanden

Ett för var dag
… för varje sår

Tar det slut

Möte i gränsland

Går genom berget
drömmar av glödande is
närmar mig mitt mål

Gräset fuktigt av dagg
ser in i mitt innersta
väntar på smärtan

Hon visade sig

Som en förlorad kärlek,
kysste jag henne

Hon visste redan allt

Stoft

Kom ur intet
vänder mig bort och ser
allt har redan hänt

Ur mitt minne strömmar tysta stjärnor

Skuggor

Skuggorna
mörkret skrämmer mig inte
jag har varit här

Orden är stumma nu
vi delar vårt sista ljus
alltid nära

Vad vill du veta

Jag frågade dig
vad vill du veta

Vill du ha min sanning
mina innersta tankar

Vad vill du veta

Tror du att det finns en sanning

Vågar du se in i mitt djupaste mörker

Kan du befria mig från min smärta

Varför frågar du
vill du veta

Längtan

I det djupaste mörker
bor en tanke

En längtan

Efter ljus

Bortom det osynliga

Tro

Som ett jagat djur

Blekblå måne mot ännu ljus himmel
solens sista strålar dör i havet bakom min rygg

Vad skiljer de döda från de levande
Är jag bara ett namn
Några få ögonblick

Och sedan

Νέμεσις (Nemesis)

Det är dags nu
svart eld flyter ur mitt hjärta
genom mina händer

I fjärran bergen
tusen nyanser av grått
doft av sval blå vind

Minnen av tystnad
nyckelpigan på min hand
just nu ingenting

Har du

Har du inte sett in i mörkret,
kommer du aldrig att förstå

Har du inte stått på kanten och med lugn sett ner i avgrunden,
kommer du aldrig att förstå

Har du inte älskat någon mer än livet,
kommer du aldrig att förstå

Har du inte…
Kommer du aldrig att förstå

Har du då levt

Bort

tystnad, andetag
slut dina ögon min vän
vi reser tillsammans

Val

Går fram till kanten
Ser ner i avgrunden
Skuggorna lyser

Sanning

Svarta kostymer
lögner sjunker i havet
kroppar flyter mot land

Saknad

Flik av blå himmel
omgiven av evigheten
känner saknaden

Önskan

Finns mitt paradis
ljuset betyder inget
är du där älskade

Paus

Ljuset på min väg
stjärnor återvänder hem
ögonblick, mitt liv

Svar

Går under ytan
doft av mandelbloms tårar
allt du sa var sant

Dold

Innanför skalet
Sorg söker sig ett tryggt hem
Vintermoln i stål

Kamp

Mörkret stiger fram
Tungt beväpnar sig ljuset
Dödar utan skuld

Väntan

När får jag se dig
Ditt skimrande ljus igen
Resan går inåt

Grav

Kroppen utan själ
Snöfall döljer stenens skrift
Skuggan saknar namn

Sand

Sitter med ryggen mot verkligheten

Sval sand rinner ljudlöst mellan mina fingrar

Väntar på natten

Det finns,
finns det som bara kan ses i mörkret

Ett korn som kommer glänsa,
ett korn som kan krossa drömmar

Allt går mycket långsamt nu

Det finns en mening i varje hjärtslag,
en sanning i varje droppe

Det blir kallt,
är det så här det är

Snö

Vitt, söker

Landskap utan konturer, vitt,
jord och himmel i möte utan gräns

Mörkret faller allt blir tydligt.
Vintergatans solar ser mig söka

Hungern försvann för länge sedan
Jag minns vart enda ord du sa

Ny dag gryr, vitt konturlöst

Jag minns, dina ord finns där ute i det vita

Dröm V

Stranden ekar öde, ser spår i sanden efter dina nakna fötter,
novembernatten frös dem i ett evigt ögonblick

Bländande vit snö faller, driver in från hav,
fyller dina spår
Snart ser jag dem inte mer
Rakbladen sitter djupt i mina armar

Flingor smälter på min hand, varje flinga ett liv
Smälter på min hand, ett utsläck liv
Smärtan håller mig levande

Jag söker efter svar,
det finns inga svar

Jag hör din röst på avstånd

Du är

Och om jag aldrig fick se solen mer men du fanns hos mig
skulle jag ej sörja men leva lycklig,
för du är mitt ljus, min värme, i varje hjärtslag mitt allt
Du är min sol och stjärnorna på min himmel
Du är mina lyckligaste stunder

Jag vill se

Du sa jag var din klippa i ett stormigt hav
Jag är din klippa i ett stormigt hav,
din trygga hamn mot isande vind

Du sa jag gav dig kärlek du inte fått
Jag ger dig all min kärlek

Du sa mitt hjärta var av guld
Jag ger dig mitt hjärta min älskade

Men mitt hjärta är inte guld,
det är kött och blod,
med tillit utan gräns, kärlek utan villkor

Jag vill se frihet i din blick, befriad styrka i dina steg

Alltid där

Jag känner din närvaro, förnimmer din doft,
hör dina mjuka steg mot solvarmt golv,
ser ditt leende

Sitter stilla, ser gnistrande dammkorn långsamt dansa runt dig,
känner universums hela skapelse i mitt hjärta

Mörkret sänkte sig och du var inte längre där

Jag känner din närvaro, förnimmer din doft,
hör dina mjuka steg mot solvarmt golv,
ser ditt leende

Jag kan se dig klart även i det svartaste mörker

Dolda stigar

Det finns platser i din trädgård dit de aldrig kom,
de som skövlade och svek

Du visade dem den underbaraste trädgård

Deras själviskhet trampade varje blomma,
orden dödade fågelsången
och bäckens klara vatten gjorde de till lera

Det finns stigar, rum dit de aldrig nådde

Du visade mig din underbara trädgård

Jag vill se varje blomma på nytt slå ut,
väcka fågelsången,
jag vill fylla bäcken, se den åter klar o ren

Jag vill nå din trädgårds dolda platser,
vet att stigen dit går genom ditt hjärta

Vill finnas där till mitt sista andetag

Jag sa

Jag sa,
glöm dem som kallade sig dina vänner
men svek och inget ville se

jag sa,
glöm dem som såg men likgiltigt lät dig lida

Jag sa,
glöm dem som byggde murar av kyla och hot
kring dig och samvetslöst trampade på din själ

jag sa,
det är aldrig försent,
jag sviker dig aldrig

Kommer jag

Min saknad efter dig är en svart klippa i mitt bröst,
natt utan gryning

Kommer jag någonsin

Min längtan efter dig är ett rött segel i mitt hjärta,
seglar på en solvind som är du

Kommer jag någonsin

Mina minnen aldrig sinande källor,
en gyllene jord med doft av liv

Jag ser dig i mina drömmar,
bilden av dig är målad i de underbaraste färger,
hos dig är jag hemma

Kommer jag någonsin igen

Så nära nu

Förlamande frusenhet som evig vandring över arktisk is

Så nära nu sa du, så nära

Och isen blev till vatten, en våg ur mitt hjärta som
bar min längtan och saknad över den ocean som skilt oss åt

En våg som sköljer dina stränder med tusen dagars längtan,
tusen nätters saknad

Som bär tacksamhet i varje ögonblick tillsammans,
och minnet av arktisk natt

Som aldrig kommer ta dig för given

Semper fidelis, ett löfte

Känslor kan bli till ord,
glänsande spegelblanka ord av kärlek och till tröst

Men om mina ord ej blivit till handling
skulle jag aldrig förlåtit mig själv

Dröm IV

En natt utan slut, i väntan på soluppgång

Ser ut över svart stilla hav

Väntar på mitt skepp vid horisonten,
ett enda skepp kan ta mig härifrån

Sluter mina ögon och ser ett segel i det första morgonljuset

Tillbaka

Reser tillbaka till en plats, en plats innan
Innan allt det svåra

Då du fanns där bredvid mig,
då du låg där, tätt, nära och vi var lyckliga

Så korta ögonblick av lycka,
då visste jag,
att jag aldrig behövde söka mer

Innan allt det svåra,
innan allt det svåra

Att förstå

För att förstå mig, måste man känna dig

Min kärlek har aldrig varit blind, den har sett
vad ingen annan velat se

Ett ljus som ingen annan sett,
ett mod som ingen anat

Min kärlek har aldrig varit döv, den har hört
vad ingen annan velat lyssna till

Tankar som ingen annan hört,
en själ med den klaraste ton

Min kärlek känner inga gränser,
den kräver inget tillbaka

Jag har sett ett ljus,
hört en ton,
känt en doft av paradis

Vad är ett liv värt,
en endaste människa

Längtan efter land

Driver på ändlöst hav med sargat segel och krossad kompass,
horisont utan slut mot okänt mål

Vem hade jag varit utan stormarna, om jag inte slukats av
ovisshetens djupa strömmar

Det förflutnas gyllene spillror sjunker sakta
ner i djupet för att lägga sig till ro

Smakar det salta vattnet dag efter dag
Längtan efter land och söta källor

Vem hade jag varit utan längtan,
hoppet, längtan efter dig

Driver men ger aldrig upp min längtan,
Du är min enda strand, mitt enda hopp,
min enda söta källa

Om

Du kommer till mig,
som en våg av värme finns du där

Om natten

Och om jag inte vaknar mer

Skulle du då, finnas där för evigt

Dröm III

Går under stålgrå skugglös himmel över öde jord

Ser ditt ljus på avstånd, ser dig komma åter från striden

Så lät du mig sy dina sår som ej kan ses med min kärlek
Ljuset i din själ, värmen i din blick gör mig hel igen

Vilar i stilla tyst tillit vid foten av framtiden,
funnit vad vi sökt

Dröm II

Simmar genom svart kallt vatten för att nå fram till dig

Längs strändernas klippor står människor
I händer håller de kransar,
håller dem så hårt i sina händer
Tvekar, önskar att någon annan skall avstå först

Når fram men utan krafter kvar

På stränderna står människor, väntar, tvekar

Ser inte längre land i mörkret,
sjunker i det kalla vattnet, men gör det tätt tillsammans,
jag känner, jag hör ditt hjärta

Människorna vänder hem utan att se sig om,
lite sorgsna bär de tillbaka sina dyrbara kransar, frälsarkransar

Vaknar,
ville inte vakna upp,
det fanns ett ljus under ytan
En skör tråd av hopp om någonting bättre

Lacrimosa

Finns det något bortom stjärnorna

Din närvaro fyllde mig med ljus
och för mig över hav av längtan
Det finns något bortom stjärnorna

Finns det minnen som aldrig dör

Dina toner nådde in i min själ
och för mig över hav av längtan
Det finns minnen som aldrig dör

Finns det en längtan som är evig

Du finns bortom stjärnorna
Du finns bortom tid och rum
Du finns som en evig värme

Det finns en längtan som aldrig dör,
en längtan som är evig, allt annat är svart tomrum

Ökenblomma

På avstånd har jag betraktat dig, din vandring genom öknen
Sett din svåra kamp
Som en skugga följde jag dig,
så nära men utan att kunna välja din väg

Törstande dagar under obarmhärtig sol,
isande mörka nätter utan skydd
Du grät i ensamhet så många nätter

Öknens vargar har fegt i flock slitit bitar ur din kropp,
lämnat dig blödande utan hopp

Jag fanns hos dig, hos dig hela tiden, som en skugga
Du vandrade själv men var aldrig ensam

Din vandring är snart över, havet är nära nu,
så nära, du min vackraste ökenros
Jag står på stranden, du var aldrig ensam

Tusen solar

Med värmen av tusen solar
smälte du isen runt min själ

Du såg rakt in i mitt hjärta och jag rakt in i ditt

Med kraften av tusen solar blåste du liv i det jag trott var dött,
fick öknen att blomma och källorna att fyllas

Livet vände åter

Med kraften av en viskning och din hud mot min
var jag din för alltid

Vad ingen någonsin sett

Du dolde det svåra smärtsamma för världen,
innanför ditt skyddande skal bar du det,
ensam i avgrunden

Den natten öppnade du dig för mig och jag såg din sanning,
det du inte låtit någon annan se, det ingen annan sett

Din smärta har fött en pärla, underbart skimrande klar,
kring ett vasst korn av sorg, längst där inne

Sakta stiger vi mot ytan, ljuset och värmen

Dröm

Liv, ditt svärd av kristall hugger djupt och skoningslöst
Faller blödande genom stjärnlös natt
Om och om igen

Ett avlägset Hades

Ligger på rygg i det fuktiga gräset,
stirrar upp i det oändligt blå

Andas in, andas ut, väntar
Hör vågor sakta rulla in, väntar

Jag älskade dig, du sa du älskade mig
Så sa du att du inte kunde tro att jag var sann,
du vågade inte tro

Jag var sann, du kunde ha trott
Han kränkte och förminskade dig,
försökte döda din tro på dig själv

Du gick

Så levde du plötsligt i ett nytt och avlägset Hades
Jag följde din kamp nere i djupet
Ett rike som tog all din styrka tills du dödat dina demoner,
återtagit ditt liv

Ser nattens alla stjärnor tändas
Andas in, andas ut, min väntan är över
Reser mig upp för att gå dig till mötes
Jag är sann, du kan tro

För eviga stunder

Puhpinnar

Vått, glänsande, höst
Vi står på bron och ser vattnet strömma under oss
Ser de små virvlarna som lika snabbt som de bildas lösas upp
Puhpinne? Frågar jag
Tar varsin pinne och släpper ner i det mörka vattnet
Halvspringer till andra sidan för att se vem som kommer först
Minns inte vem som vann men minns och glömmer aldrig den stunden

Du är aldrig ensam mer

Mot ljuset

Jag kysste dina sår, torkade tårarna från din kind
Jag svor att aldrig lämna dig ensam i mörkret
Du sa att du inte förtjänade det,
men du förtjänar att alltid bli älskad
När mörkret är som svartast
vill jag att min kärlek till dig skall vara en värmande eld,
en fackla att lysa din stig mot ljuset
Ta min hand, jag går vid din sida ur mörkret min Älskade

Höst

Varför

Septembersol, löven tänds i gnistrande fyrverkeri,
luften klar som kristall och himmelen aldrig djupare blå
Skönheten skär djupa sår som fylls av sorg
Tårar bränner bakom ögats sköra glas

Fragment

I nattens mörker minns jag dig. Hur nära du låg
I sömnen fick du ro, dina lugna andetag
Det svarta svåra som fyllde dagen dog i mörkret
Du är borta men doften av dig finns där än

Skymningsland

Skymningsland… vandrar i dunklet, det ständigt grå,
där inga färger är riktigt klara,
men inte heller mörkret så kompakt att man inget ser,
man tar sig fram på något vis
Jag har levt så länge i denna skymningszon att mina ögon,
mitt sinne vant sig vid att inte längre se färger,
inom mig finns en längtan, en längtan att se färgerna igen

Jag minns

Någonstans i mitt inre finns minnet av hur det en gång var