Du dolde det svåra smärtsamma för världen,
innanför ditt skyddande skal bar du det,
ensam i avgrunden
Den natten öppnade du dig för mig och jag såg din sanning,
det du inte låtit någon annan se, det ingen annan sett
Din smärta har fött en pärla, underbart skimrande klar,
kring ett vasst korn av sorg, längst där inne
Sakta stiger vi mot ytan, ljuset och värmen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar