Födas på nytt

Jag vill föda oss på nytt

När jag vänder mig om

Finns där

Bara

Ett minne

Jag vill föda oss på nytt

Att

Snö

Himmelen sjunker,
över mitt liv

Vit tystnad

Tidens grenar knäcks

Snö

Så försvinner,
allt

Har inga frågor kvar

Jag visste inte

Att

Tystnad

Hade bara ett ord kvar

Novembersnö

Ljudlösa vågor slår in mot min strand

Ett

Jag kan inte längre,
skilja min verklighet
från dröm

Söker efter en punkt på din kropp
som jag ännu inte kysst

Om jag finner den

Finns

Finns, jag

Finns, vi

Ett vi

Ett vi

Ett

I varje ögonblick

Du är

Varje sandkorn

Varje våg mot den släta sanden

Min natts totala mörker

I sömnen,
överlämnar jag mig

Jag kan,
inget annat

I varje stund,
finns du

Där

Förklädd

Is

Jag rakade mitt huvud,
för att känna varje droppe av dig

Vandrar långsamt regnets rytm,
droppar blir till is på min hud

När inga linjer längre är raka,
När inget längre

är

När mina drömmar dör på stranden,
sköljs ut till havs

Lyssnar efter andetagen i mörkret

Men tystnaden låter nu

Så annorlunda

Svar

Så svagt hör jag en röst,
viska,
ett saknat kapitel

Men,
när orden inte vill berätta

Jag möter åter mitt öde,
hon ser på mig,
ler

Varför ler hon mot mig,
varför, när,
jag känner hur jag förlorar
allt jag trodde var

Var

Mitt liv

Speglar

Som om,
inget varit,
tiden upphört

Mina landskap förvandlas

Var finns förklaringarna

Din värld,
lämnade,
ett gnistrande avtryck i min själ

jag söker,
i ett landskap av speglar,
var finns sanning i detta landskap,
landskap, av speglar

Utan spår

Det syns inte,
ingen kan se,
det

Jag säger, inget

Men det, det
Jag blöder utan sår,
utan att visa

Kan du se mig

Om du såg,
skulle du då förbinda,
det osynliga,
det

Låta mig få sova,
somna i dig

Låt mig få
…

Varje morgon

Går varje morgon ner till havet,
För att lyssna efter dig

Skriver till dig i sanden

Ser hur varje våg

Sköljer bort mina ord

Hann du läsa min kärlek till dig

Vill jag

Flyter viktlös i en svart ocean av ögonblick,
ingenting är längre

Jag drömde om dig i natt,
försökte hålla fast i drömmen
när jag vaknade,
göra den till ett minne

I vilket stund planterades fröet så djupt i mig

Jag vet i vilket ögonblick

Hur befriar jag min själ från dess rötter,
dör jag om jag,
om jag sliter ut dess rötter från mitt hjärta

Finns det ett nytt frö att plantera,
kommer det någonsin att finnas ett nytt frö

Kommer jag någonsin igen att våga plantera,
Det fröet så djupt

Vill jag plantera ett nytt frö

På rygg

I frånvaron av ljus,
finns

skuggorna,
mina minnen,
drömmar

Utan att se
söker jag fokus

Så faller löven från träden,
ljuset når ner till marken,
in, in i mitt innersta

Hur långt var ögonblicket
när du delade oändligheten
med mig

Förlorar jag dig
om jag frågar vad du vill

Varför gråter du

Ur drömmen

Vaknar,
utan att längre kunna se,
utan att känna,
förstå

Bedövad,
väger jag verkligheten,
mot mitt liv

Ingenting,
och allt är förändrat

Så djupt skär det,
så djupt att jag inte vågar,
vågar känna

Djupt nere i Atlantis försvinner,
dör en skugga

Flyter

I åns kristallklart svarta vatten
flyter jag,
med ögon fästa i trädens kronor

Ni blickar ner på mig,
ni döda som funnit ert hem där uppe,
med sommarvind som vägg,
det osynliga som golv

Långsamt flyter jag bort,
i kristallklar svärta

Sjunker utan att drunkna

900 år

Vad finns kvar,
kvar om 900 år

Inte ens,
minnet av mitt namn

Allt jag älskade,
är borta

Allt jag sa,
är glömt,
glömt, borta,
förlåtet

Vad finns kvar

inte ens,
minnet av mitt namn

Min kärlek till dig finns kvar,
kvar om 900 år

Jag leker med stjärnorna,
störtar,
simmar i havet

Om 900 år

Priset för

Så ge mig då,
priset för ett liv

kostnaden för,
din egen lycka

Se mig i ögonen och säg,
att det inte var värt det,
att du vet

Det finns ingen
enkel sanning

högt ovanför oss,
kretsar

De

Vaknar

Långsamt vaknar jag,
tomrummet,
tomrummet bränner ett hål i morgonen

Min skugga ligger bredvid mig,
talar tyst med mitt öde,
båda ler

Varje sten på min väg lärde mig något

Något,
om er

Saknaden skär ett djup snitt
och jag stiger upp

Brev till M III

Håll min hand,
andas mot mig

Radera min gräns

Se mig i ögonen,
utan skuld

Ta mina ord ifrån mig

Låt mig bara få vila,
i dig

Brev till M II

Stilla,
natt

Havet svart som bläck

Stormen bröt,
bröt men dödade inte

Du närmar dig fast land

Ser sår så djupa,
att inga ord kan läka

utan ord,
i tystnad

vill jag läka

Visa dig,
Det

Torka

Stiltje,
dimensionen brister, blottar

Bränder vid horisonten,
röken sticker i mina ögon

Syrsan vid min fot
sjunger sommarens sista självande sekund

Tar den i mina kupade händer,
för dem långsamt samman

Tystnad

Törst

Öde land

Inget

Inget

Nu,
finns inte längre

Finns,

inte

Långsamt glider jag ner

Nu,
Försvinner

…

Barfota

De döda löven,
fortfarande,
varma, mjuka

Förflytas, förskjuts

Utan att jag själv märker det

Utan att förstå,
att jag måste ta farväl

Söker efter verkligheten

…

Borta

Stunderna som,
inte går att upprepa

snöfall,
barfota,
flingor bränner

Barfota

Inget

…

Blind

Går nerför berget,
vitt grus på stigen,
lavendel,

Humlor

Vad

Drömmar humlar,
humlan på min hand

Vad vet den om sin död

Vad vet jag om min

Ljuset bländar mig,
jag är blind

Men hör humlornas sång,
på min väg nedför berget

Brev till M I

Du är all min längtan

På färd mot sin egen undergång
släpper vintergatan sitt ljus
över min dödlighet

Vart är vi på väg

Det är inte farligt

Jag vet inget,
har inga svar

Men,
det är inte farligt

Till slut

Utan tid

Du är

Silvermåne

Jag vet

Det

Dröm VI

Jag hörde din röst,
med ett länge saknat ljus

Jag minns inte ett ord du sa

Men var lycklig

Ännu en dag

Vaknar

Dina ord sköljer av mig nattens mörker

Äter mitt bröd i tystnad

Så kommer dagens skuggor,
släpper in dem i mig

Vad skall jag göra nu

Varje andetag

Under

Under mig
flyter väntan

Under mig
utom kontroll

Under mig

Längtan

Under mig

Tro

Kom

Du fanns,
i skuggorna

Varför stod du där
Vilka sårade dig så djupt
att du valde att bli osynlig

Såg dig
Med ett svagt
ljus omkring dig

Varför fick,
kunde,
just jag,
se in i skuggorna

Kan jag få dig att tro

Aldrig har jag

Aldrig har jag

Kom

Kom

Du finns

Strandminnen: Dröm 1.2

Tidig morgon, dimma
Havet mörkt, rött

Så stilla

Måsarna söker sig mot land
Väntar i vattenbrynet

Tusen ton stål flyter till ytan
Där bor mina tankar

En spröd ton får allt att vibrera

Det finns inget bakom,
allt är här och nu

Går ut

Går ut i det röda

En sådan frid

Stilla regn

Det regnar över gränsen,
varje droppe är du

I den ödelagda jordens sprickor
försvinner du

Hur långt var egentligen,
ögonblicket

Vi

När du berättade,
om

Du

När du berättat allt

Havet drog sig tillbaka,
allt blottlades

I det vita ljuset

Det är så

så

Det

Det,
så djupt i mig,
ingen når

Skyddat

Bortom ljus, mörker
Där allt kommer ur intet

Ni kommer inte märka det,
om jag dör en liten bit djupt där inne

Det finns inget,
annat sätt

nu

Svart kärna

Jag skär ett hål i ditt pansar

Varsamt tar jag ut din sorg

Håller den i mina händer,
så kysser jag den

Låter den bli,
en del av mig

Requiem i rött

Låser upp det osynliga

Bläddrar bland de saknade sidorna

Letar

Rött

När jag slutade äta upphörde hungern

Ständigt

Det är rakt framför mig,
är där,
hela tiden

Känslan slår rot,
så försvinner

hur kan du ändå,
vara

jag krossar mina ben mot minnet

Frid

Havet var så stilla

Du doftade sorg när du kom,
jag drack din smärta till sista droppen

Du bar mitt förlorade minne med dig

Under den spegelblanka ytan fanns,
allt sparat

Reinkarnation

Pjäserna flyttas

Med obönhörlig logik
raderas hopp och önskan

I skuggan av
det som en gång var jag

Krossas kärnan,
föder ett förflutet barn

Regnskogsfjäril

Händelse

Försöker förstå,
hur

När en fjärils vingslag
kan förändra allt

Hör ljudet av
varm sommarnattsvind
genom träden

Jag rör mig mot noll
färdas bakåt

Allt kunde varit så annorlunda

Pendel

I trädet hänger gungan kvar,
repen grå och gräset högt
så länge sedan

Under grenen
gungar min skugga

Ser dig

I korta ögonblick lämnar jag allt

Släpper taget

Storm

Med matematisk kyla,
mekanisk precision
mister jag bit för bit

Jag gömmer min saknad
bland de släta stenarna på botten

Där lyssnar den på havet,
sover

Osynlig

Den fina sanden
sjunker långsamt till botten

Zenit

Vi bär universum på våra axlar

Vad finns där,
i tomrummet,
som vi inte kan finna

Här

χάος: Dolda mönster

Förlorar jag mening,
om jag inte förstår

Hur skall jag veta vad det betyder

I parken
Körsbärsträden släpper sin blom,
i ett rosa och vitt snöfall

Jag behöver inte förstå

Strandminnen: Dröm 1.1

Långsam dyning slår mot slät sand
Glittrande solar
i mörkt mellanrum

En svart kostym stiger upp på stranden
Den värd som fyllt dig flyter
likt ett tomt skal i havet
Vaggas varsamt av vågorna
sjunker så ner i ett nytt kosmos

Din röst är, som,
om vore den genomskinlig,
jag hör knappt dina ord,
du säger du har svar

Innan du återvände,
lämnade du mig,
ett tomt blad i sanden

Ett nytt liv föds

Strandminnen: Dröm 1.0

Hon satt med ryggen mot mig när jag kom ner till havet
Med fötterna i vattnet och blicken
mot en punkt under horisonten

Det är liv och död sa hon,
reste sig och gick
Jag satt kvar och försökte
finna punkten hon betraktat

Såg den, reste mig upp för att söka henne
Följde hennes spår längs vattenbrynet

Dom slutade tvärt vid snäckan
som spolats upp under natten

Var inte rädd

Allt har redan varit

Jag föddes och dog
I samma ögonblick

Jag fanns alltid
och
aldrig

Det finns inte längre,
något att frukta

Allt har redan skett

Förtröstan

Vattnar,
varje morgon
minnet av dig

Jag bad inte om detta,
det kom till mig

I de döda grenarna
fanns liv
Magnolian slår ut

Allt fanns redan där

Bakom fasaderna

Jag såg hav utan liv,
skogar utan doft,
Solar utan ljus

Död skönhet

Jag såg

Rädsla och begär

Djupt bakom maskerna,
bortom lögnerna

I det innersta,
dolt

Gråter ett ensamt barn

implosion

Det otänkbara,
imploderar,
kollapsar till ett
tomt rum

Ett tomt vitt rum

Två droppar av vårt blod,
ljudet av rinnande vatten

Vad finns kvar

När allt är borta

Slutar andas

Jag är på djup som
krossar varje ben, känsla,
tills smärtan och tomheten blir,
en befrielse

vad finns efter,
det omöjliga

Det omöjliga

I stormens öga

Sluter mina ögon,
Utan att längre se bilder

Bara ett lågt brus av,
svart

På verandan,
koltrasten sjunger
ett regn

Naken,
varje droppe söker,
finner sin egen väg
längs min kropp,
mot mitt centrum

Vindstilla,
ödet kom klädd i trasor,
med sorgsen blick

Såg mot horisonten
Alla val var redan gjorda

Jag kan inte finnas här

I cirklar

Jag längtar bort,
i dammen simmar karpen,
längtar inte efter något

annat än,
himmelen

himmelen

نظير Nadir

Vaknar utan minnen,
av allt jag var

Bara en doft av syren,
en smak av honung

Vad skall ske nu

Jag vill dö,
utan att vara död

Jag är död,
utan att någon ser

Vad skall ske nu

Allt som sker är,
underbart

Vem frågar

Ser på mitt liv

På perrongen,
väntar på mitt tåg

och om jag inte,
var här nu

skulle jag ändå,
vara

Finnas

Morgon, minnen

Genom min gardin,
fåglars sång

Vaknar långsamt,
ur min dröm

Låt mig leva,
lite till

Är jag bara,
mina minnen

Låt mig aldrig,
glömma

Jag vill inte

Smärtan

Våning 13

Ser fiskmåsens rygg
Stilla, levande cirklar jag
Faller ut ur livet

Promenad

Allt jag ser är sant
Jag lyssnar efter tystnaden
Så självklart

Aποκάλυψη (apokalypsis)

I fosterställning,
med andedräkt av stål,
skriver

Om

Känsla utan tanke

Vinden från min apokalyps
driver mig in i ett mellanrum,
utan tid

Cirkeln sluts

Varför gör jag inte

Är jag mina tankar

Nu

Är

Fri från

Havet bor i mig
Och jag lever för evigt
Om jag bara tror

I

Mäter avståndet
i oändligheten

I tiden mellan varje,
hjärtslag

Jag vill somna,
utan att vakna mer,
men

Det finns ingen sömn

Bara

Det odelbara,
i

Utan tid

Tog upp en slät sten ur havet
lät den torka i min slutna hand

När jag slutat söka,
kom du

I tystnaden fanns allt
jag behövde veta

Släppte stenen

Transformation

Jag förvandlar mina drömmar till,
minnen

Lyfter mitt liv ur verkligheten

som ett barn,
utan minnen,
är jag lycklig

jag äger inget,
och allt

Det sker,
just nu

Frågor

Vad tänkte du,
när

Vart var din värld på väg

Hur såg din verklighet ut

Vart är du på väg,
nu

Hur förlät du dina bödlar

Hur skall jag kunna

Doft

Faller

Är jag

Ligger under trädet, hör,
hjärtslagen djupt i dess stam

Tar bort allt jag inte är,
är jag ingenting

Rör vid mitt omedvetna

Nåden ur en,
droppe

jag är

Utan mål

Equilibrium

Skriver ett brev

Skrev brevet tusen gånger,
utan ord,
papper,
penna

I mina tankar,
såg plötsligt en mening,
i det som verkat meningslöst

Lyfter ljudlöst
med blödande händer

Ingenting är mitt längre

Balans

Ljus vind

Doften av din själs glöd,
musik utan toner

En värme,
mot min hud

En ljus vind genom mitt liv

Vart

Med ett blad så skarpt
att det inte längre känns

Ser verklighet
bli drömmar

Vad finns kvar

Drömmar

Verklighet

Smakar mitt liv

Det,
var

Varmt

Med doft av
stilla sommarregn

Är

Är

Jag blöder inte längre,
hur länge måste jag dö,
för att få leva

Längst ut

Jag gav inget för mitt liv,
det kom till mig,
utan något pris

Så tyst

Går längst ut,
för att se,
känna

Om

Jag behöver det

Vindstilla

I stormens öga

Du finns i mig,
jag vet att du försöker,
nå mig, tala till mig

Söker efter min egen sanning

Är jag ett frö,
vad är jag

Hur skall jag kunna höra dig

Vad skall jag lyssna efter

Allt

Jag vandrade dina ångande skogar
Dök djupt dina pulserande oceaner
Korsade dina gåtfulla öknar

Du visade mig
allt ditt ljus och mörker
Allt mitt,
ljus och mörker

Drack dina klaraste källor
Sov under dina stjärnor

Ändå tvekar jag på en mening,
sår mitt öde i din jord

Ser in i djupet av dina slutna ögon
med mitt liv

Anar där den dolda ordningen,
känner händelser
stråla samman,

i en, punkt

Här finns allt

För vem

Vem lånade ut min själ
till denna kropp,
till detta liv

Mina spår i sanden,
är,
borta

Bara du kan veta,
att jag varit här

Jag lämnar,

osynligt

Utsikt

jag står på horisonten,
eld flyter nedför bergen,
går för att väga mitt liv

Utan andetag

Motljus

Känner doften av salt,
hör toner från öknen,
ingen ser vart jag är på väg

Kan du höra mig

Μυστήριον (mysterion)

Jag är inte levande,
inte död
I ett tomrum,
ett mellanrum som
du fann åt mig

Vad vill du med mitt liv,
vart för du mig

Varför talar du inte till mig

Eller,
är det,
det

Du gör

Barfota

Går ner till stranden
För att kyssa minnet av dig
Hör dig i varje våg

Tillbaka

Sjunker mot botten,
genom lager av
slocknad tid

Minnena blir färre,
ljusare, lyckligare

Sjunker till soliga platser
utan oro och smärta

Vill stanna här,
där tiden upphört att existera

Känner inte längre,
mina armar, mina ben

Bedövad av
stilla lugn,
singulariteten

Allt upphör,
kollapsar

Träffades av ljuset,
för ett kort ögonblick,
såg jag,
något annat

Kommer jag hitta tillbaka

Idag

När jag hörde barnens skratt,
kände jag att jag ville leva

Som om det inte längre fanns,
något val

Var det en slump,
att
jag hörde dem

Just idag

Vinternatt med min älskade

Du stod där i decembernatten
med stjärnorna gnistrande i dig.
Jag hörde inte din knackning
men visste att du var där
när jag öppnade dörren

Punktlig, som varje år.
Denna, vår natt i december.

Vi omfamnade varandra
och jag visade dig in i värmen,
in i rummet där vi tillbringat
så många dagar och nätter tillsammans.
Brasan tänd, flackande ljus och skuggor
fick det låga rummet att vibrera
av orange o svart.

Vi satte oss ner vid bordet alldeles intill elden.
Dukat för två, för dig och mig denna natt.
Jag åt men du rörde inte din mat.
Jag skålade med dig och du log ditt vackra leende

Vi satt länge den natten,
såg på varandra och mindes våra lyckliga stunder.

Morgonen kom och det var dags för dig att ge dig av.
Jag klädde mig varmt i den tidiga decembermorgonen,
stjärnorna syntes fortfarande tydligt på himmelen
när vi steg ut i snön

Jag följer dig tillbaka,
vi gick sida vid sida utan att säga någonting

jag ser en tår i ditt öga när vi skiljs åt vid stenen,
din sten.
Du ser på mig och stiger ned.

Min Älskade,
jag vänder mig inte om,
jag vet att du är där,
att.

Under snön vilar livet

Αγάπη (Agape)

Verklighet var
djupare än jag anat

Jag vet ingenting,
det jag kände som sant försvann
i ett mörker som tycks evigt

Somnar i nattens nåd av utplånad verklighet

Ser bilden klarna,
hur självklar,
och,
gåtfull du är

Jag ger dig min sköld

Mina vingar

skådar så
Den innersta kärnan

Agape

Kanske vågar jag tro igen

Det sista jag äger

Jag äger inte mitt liv längre

Jag klipper det i små bitar,
försöker förstå vad som hänt

Lägger pusslet,
till en bild jag kan se,
har den någon mening

Jag äger min död

Det sista jag äger

Mellanrum

Jag ber kosmos stanna,
rädd att om något rör sig,
försvinner allt

När fångades
mitt jag i min kropp,
när göts det in i mig,
när blev jag till

Vad blev jag

I vilket ögonblick tändes lågan,
vad hände i mig

En blå soffa

Silande septemberljus
genom en persienn

Ser dig
märkligt transparent

Som i ett annat liv

Höstvandring

Stegen ekar svagt mellan byggnaderna
när vi i den tidiga morgonen ger oss av.
Luften sval, jag kan känna den mot min hals,
genom min tunna skjorta.
Den syrliga smaken av granatäpplet jag åt till frukost
dröjer sig kvar,
så länge sedan.

Så stannar vi och jag hör mina följeslagare
tyst utväxla några ord med varandra, sedan är vi ute.
Gruset på vår väg knastrar under våra fötter när vi sakta går fram.
Septembersolen ligger lågt och vakar över ängarna,
vid horisonten ser jag bergen inbäddade i morgondis.

Solen lyser upp landskapet och det höga gräset vid vägens sidor
gnistrar som av tusen tårar, speglar sig för en kort sekund
i vägens pölar som bildats efter nattens regn.
Jag låter den värma min hud och tina min själ.

Minnen vänder åter, minnen som är bara mina,
de och denna vandring får det bli det
som följer mig sedan.
Vägen lutar svagt uppför och viker sig i en mjuk kurva
upp mot den glesa lövskogen.
Jag känner hur mitt hjärta slår snabbare,
hur varje ögonblick känns värdefullt, ingen rädsla bara närvaro.

Vi går in i skogen, de höga släta stammarna bildar en katedral,
högt ovan oss brinner löven med gyllene lågor i trädens kronor.
Jag minns avlägset, då,
då en skog var en plats för lek och kärlek,
dess inre en grönskande trygg plats.

Jag lämnar mina minnen för nuet, min sista gåva.
Öar av flödande ljus mellan träden,
sommarens sista insekter cirklar i komplicerade mönster,
uppåt mot skogens tak och ljuset.
Jag ser löven på marken, multna i kretslopp.
Känner tacksamhet över att det blev på hösten,
som en del av kretsloppet.

Fåglarna tystnar där vi går fram, livet avstannar omkring oss,
som en bubbla av död går vi genom katedralen.
Gläntan är inte stor, jag ser mässing glänsa i det korta gräset.
Mina följeslagare stannar,
bara en av dem följer mig till den bortre delen av gläntan,
han säger något jag inte uppfattar.

Snart vet jag.

En nyckelpiga sätter sig på min hand.
Jag är rädd att jag krossar henne när jag faller.

(ursprungligen september 1982)

Sommar vid havet

Solens första strålar ur havet bländar mig,
svarta prickar för mina ögon tynar bort
och bilden blir långsamt klar.

Skogen som sakta krupit ut mot havet
omsluter strandängen på tre sidor
och bildar gläntan som jag blickat ut över ändlösa dagar.
Den lyser med sin blomsterprakt,
ett stycke grönt fält med stråk av blått, rött och gult.
De låga nyponbuskarna
som slagit rot i strandkanten surrar av humlor.
Ljudet av humlorna och vågor tränger in
genom mitt skyddande skal av betong och pansar,
fyller det lilla rummet med sommar.

Doften av tång förs in från havet,
blandas med lukten av min svett, vapenfett och kordit.
Jag hör trädens kronor nynna sin sång i den svaga brisen
ackompanjerat av vågorna,
vågorna som långsamt slagit in och nött mot ön
sen den reste sig ur havet och kommer att fortsätta slå
och nöta tills de förenar sig med havet på andra sidan.
Jag får en längtan att lämna mitt skyddande skal
av betong och pansar och möta naturen utanför,
istället för som nu vara en fånge,
utan möjlighet att andas och leva.

Ser någon simma i havet, hon vänder om,
börjar simma in mot land,
in mot min fästning.
En flicka stiger upp ur vattnet,
går fram över ängen utan att gräset trampas ner,
utan att kasta någon skugga.
Det måste vara livet som jag så länge väntat på.
Jag lämnar mitt skal, luckan av stål slår tungt igen bakom mig.
Jag går fram över ängen för att möta livet.
Hon kommer mig till mötes.

hör ett ljud som skär genom humlornas surrande,
marken försvinner.

Jag blir så ett med henne.
Att döden kunde vara så vacker.

(ursprungligen maj 1982)

Insikt

Jag föds varje morgon
Dör varje natt

Det finns ingen riktning,
Inget upp eller ner
Bara rörelse

Det finns ingen tid
Bara före, efter

I ögonblicket finns

All tid

Samtidigt

Balansgång

Jag balanserar på eggen
Existensen skär sönder mina fötter

Tömmer mig på tankar
Bara känslan finns kvar

Utan smärta

Du finns alltid

Önskan

Jag önskade mig ett mål
Att mina drömmar fick ett lyckligt slut

Men utan mål,
utan drömmar

I nuet

Där

Finns min kärlek

Så sann

Utan…

Verklighet

Min verklighet är,
utan konturer

Allt jag ser är former,
som byter skepnad,
blir till skuggor

Skuggor

På väg

Till en annan verklighet

Frosten gnistrar i gräset, det finns inga konturer

I min verklighet

Så kort

Vi är fraktaler i kaos
Upprepningar, kopior,
kloner.

Vi är så små

Saknade av några få, kort sörjda,
snart glömda
En flod av öden

Varje dag så viktig
Varje gärning i kärlek

Så små i en oändlig flod

Och ändå

Där var du

Så kort

Ett hem

Hur hamnade jag här
Vad förde mig till denna plats

Vad är priset på mitt liv
Som i en sömn går jag,
en dröm utan bilder

Jag ville gräva en grav,
istället fann mina tankar
Ett hem i dig

Utan frågor

Kom

Hur skall jag förklara
Så lite tid,
för tvekan

Livet så kort

Avgrundsdjup Saknad
Allt jag vill

Är

Är att se dig hel igen

Allt jag vill

Är

Att älska,
vara älskad

I tunneln

Vi saknar ljuset mina vänner
Tunneln tycks oändlig
Mörkret bedövande

Hur hittar vi ut
Kan ljuset finna oss,
finna oss i mörkret

Syns vi

Jag hör plötsligt alla ljud,
så tydligt
Varför är det så

Har sinnena slipats

Jag kan se i mörker,
ser vad jag tidigare inte sett

Jag tror vi syns

Mer än så vet jag inte

En ny vän

Jag undrar
Kan mörkret bli min vän,
måste mörkret bli min vän

Svart ljus

Vågar jag känna
Är mörkret min vän
Finns det inget annat

Är det så till slut

Dömd

Stämplad, på avstånd bedömd
Deformerad, amputerad
På förhand dömd

Men om ni bara sett

Hela sanningen

Skulle ni då

På knä

Ser din andedräkt
Var är du
Letar i ruinerna av min verklighet

Försöker hinna ikapp mitt liv
Kämpar för att behålla mitt minne
Ingenting är

Är det

Som om du var här

Känner dina andetag mot min rygg,
armarna om min kropp

Vaknar,
du är inte där

Sorg

Sväljs av nattens mörker
somnar åter

Kom nära nu,
nära min älskade

Orden

Orden fanns där redan
Har stilla väntat
Väntat på en tanke att befria dem

Tillsammans

Mina drömmar dör
Varför kan jag inte se
Du finns alltid där

Det finns ett slut
Ditt lidande var sanning
Bortom mörkret finns du

Min smärta försvinner hos dig
Allt annat är utan mening
Ser en glittrande evighet

I dina ögon

Nothing Else Matters

Jag väntar, väntar
På att livet ska börja
Vad gör jag just nu

Försöker förstå
Varför vågen inte når land
Sjönk ön i havet

Mörkret vibrerar
En dov ton tränger igenom
Ser allt avlägsna sig

Letar efter hål i isen
Din hand, fortfarande varm

Blodsmak i min mun
Kom jag för sent älskade
Mörkret aldrig svartare

Allt har en mening
Jag vet

Vet

Osynligt

Ni kommer ljudlöst
Änglar av snö sänker sig
Lyssnar efter ljus

Svaret

Finns det en mening
Barnen leker på gården
Portal mot alltet

Allt och inget

Vakuum, tyngdlös
Solstrålen mot mitt öga
Vikten av en tanke

Minnen

En bit av min själ lossnar
Flyter stilla iväg genom tiden
På stränderna ser jag mitt liv

En enkel tanke

Var vill jag bo
Jag vill bo där du finns
Där det finns mening

Atlantis

Under Atlantis
Sakta smälter verkligheten
Blottar svävande ett liv

Silverflicka

Utan röst, osedd
Ändå vägrade du ge upp
Månen var din vän

Två solar stiger
Döden kräver inget mod
Du står där i ljust hav

Stark

Levande

Med en spröd ton som spräckte mörkret

Mina drömmar flyger dig tillmötes

Vi två gav

Du törstade
jag gav dig att dricka,
din blick blev klar

Du såg min törst
och gav mig ditt hjärta,
mitt hjärta mötte din blick

Inte idag

Tråden så tunn

sirenernas sång,
kom vila hos oss, kom

tre änglar betraktar mig
men ser de, förstår de

…Inte idag

Hopp

Mörker

Jag vill tro,
våga tro

Vad är tro,
ögonblick av val

Överlämnar mig,
Faller genom tom rymd
utan rädsla

Finns du där

Inte så enkelt

Inte så enkelt

Jag förstår,
förstår att ur ett tunt sår
kan det svåra släppas ut

Jag kommer aldrig att döma
vet att smärtan lindras

Att det svarta svåra
som rinner längs armen
är en stilla flod av osynlig smärta

Inte så enkelt
inte så svart eller vitt

Det spröda, sårbara
men med en kärna av stål

Det finns så många,
många verkligheter

Jag förstår

Jag ser dig

Låt oss börja där

Vänner

Jag fick en bit av evigheten
mina döda vänner,
saknar er plötsligt

Sprickor i tiden
ni finns där någonstans

Som bleknade fotografier
finns ni där

Era drömmar

Morgonrutin

Djupt inne i isen
finns mina tankar kvar
nedfrusna, väntande

Skör glömska
drar tusen streck i sanden
utan svar

Samlar på tystnad
bedövad

Varje morgon
streck i sanden

Ett för var dag
… för varje sår

Tar det slut

Möte i gränsland

Går genom berget
drömmar av glödande is
närmar mig mitt mål

Gräset fuktigt av dagg
ser in i mitt innersta
väntar på smärtan

Hon visade sig

Som en förlorad kärlek,
kysste jag henne

Hon visste redan allt

Stoft

Kom ur intet
vänder mig bort och ser
allt har redan hänt

Ur mitt minne strömmar tysta stjärnor

Skuggor

Skuggorna
mörkret skrämmer mig inte
jag har varit här

Orden är stumma nu
vi delar vårt sista ljus
alltid nära

Vad vill du veta

Jag frågade dig
vad vill du veta

Vill du ha min sanning
mina innersta tankar

Vad vill du veta

Tror du att det finns en sanning

Vågar du se in i mitt djupaste mörker

Kan du befria mig från min smärta

Varför frågar du
vill du veta

Längtan

I det djupaste mörker
bor en tanke

En längtan

Efter ljus

Bortom det osynliga

Tro

Som ett jagat djur

Blekblå måne mot ännu ljus himmel
solens sista strålar dör i havet bakom min rygg

Vad skiljer de döda från de levande
Är jag bara ett namn
Några få ögonblick

Och sedan

Νέμεσις (Nemesis)

Det är dags nu
svart eld flyter ur mitt hjärta
genom mina händer

I fjärran bergen
tusen nyanser av grått
doft av sval blå vind

Minnen av tystnad
nyckelpigan på min hand
just nu ingenting

Har du

Har du inte sett in i mörkret,
kommer du aldrig att förstå

Har du inte stått på kanten och med lugn sett ner i avgrunden,
kommer du aldrig att förstå

Har du inte älskat någon mer än livet,
kommer du aldrig att förstå

Har du inte…
Kommer du aldrig att förstå

Har du då levt

Bort

tystnad, andetag
slut dina ögon min vän
vi reser tillsammans

Val

Går fram till kanten
Ser ner i avgrunden
Skuggorna lyser

Sanning

Svarta kostymer
lögner sjunker i havet
kroppar flyter mot land

Saknad

Flik av blå himmel
omgiven av evigheten
känner saknaden

Önskan

Finns mitt paradis
ljuset betyder inget
är du där älskade