Färdas

Kroppar i resa
Somnar snart i förorten
ömt mot betongen

Som om vi fanns

Ta min hand, älskade
när vi, i en döende kultur
så blir vi till tystnad

sand

Farkost

 

Tiden doftar rost
som torkat blod, glödande
Spricker, rinner, kropp

rör sig mot

Någonstans

Långsamt rör sig skuggorna över markens stenar
sjunger sina sånger till de döda

Jag håller hårt din hand, som om
du fanns, här hos mig

Min hand, som om
du fortfarande fanns


någonstans

Vid barrancon

När pariserhjulet stannat allt har slocknat
bergens tystnad rinner ner i dalen

Jag andas sanden från avlägsna öknar

Noll

Det finns ett regn som faller ur solen
Där varje droppe glänser, glöder

En kort sekund
innan markens mörka mull
sväljer dem till glömska

Under

Längs stigen, en flytande, flyende rörelse

Jag vilar under markens fukt

Så tyst
Mina hjärtslag
det förflutna

gräver

Små bitar av all tid

Här ser jag tiden
här
där den ej längre är

Jag minns allt
allt utom orden

Tar upp små bitar
lägger dem

Skogskyrkogården III, Samtal

Jag satte mig ned
du kom fram till mig
som om du hade väntat

Vi samtalade en stund,
du sa att allt var bra

Så skiljdes vi,
var och en till sin värld

Skogskyrkogården II

Innanför murarna
är bänkarna för sorg gröna

med plats för en, kanske två

Gräsets yttersta toppar har börjat skifta i gult

Skogskyrkogården I

Är spegelbilden,
du

Nuddar den tunna hinna mellan
verkligheterna

Gryning

Havets röst
drömmar om hur
pärlemor polerades till sand

Askan från nattens eldar
sköljs ut till havs

Innan jag vaknar
finns du
fortfarande

Regn

Ditt regn födde mig
din vind slet bladen ur mig
Du stannade tiden

Röster

Röster sjöng stilla
omslutna under skuggan
minnet av regn

Genom ytan

Långsamt genom
den blanka ytan

Med det inre fortfarande

dolt

Sa jag

Glömde jag säga något till dig

Sa jag inte allt
sa jag
inte allt

kanske sa jag inte allt

Kanske skulle jag helt
utan ord
hållit dig tätare intill mig

Aldrig låtit dig tvivla
på min kärlek

Sa jag inte, allt

Flod

Jag är ej längre
i evighet och aldrig
sjunker glömd, förlåt

Septembermagnolia

Stilla blir bergen till sand
tyst stelnar haven vid stränderna

Omärkligt lämnar magnolian
sin sista doft

Känn ingen rädsla

Ur svart föds vitt

Nattarkipelag

Urberg i månljus
mossans mjuka öar

försöker fokusera
se konturerna

förstå vad som är,
viktigt

Trådar

Och i en så skör tråd
mellan ljus och skugga
nästan ohörbart viskar de till varandra
i mellanrummet.

Lämna mig

Jag bor mellan dina slutna händers skyddande murar
ur dina händer formas tankar till kronblad

Bär mig, lämna, plantera mig på en strand
Där jag kan höra havet

Kanske får jag stanna här
kanske finns här
kanske, finns här

Lämna mig,
här

Om, att minnas

 

Doften av din skugga
smaken av din kropp
genom tiden

 

Allt utom
så finns du
för alltid

Väntan



Allt är väntan
drömmar, minnen
Så passerar tågen

Alldeles nära

Där, straxt under ytan sökte jag

det osynliga
Det som jag tidigare endast svagt förnam

Du är sand och eld
din kropp är utan tid

Sensommarljus

Tanken om mitt liv
tiden betyder inget
fröna är sådda

Våg

Stilla, färdas i den fjärde dimensionen

Högt där ovanför
dyker, ropar tornseglarna

Gravitation

Från din tankes centrum
faller, färdas
all tid i, en endaste droppe

Svart

Mot ett minne av
långsamt över kantens egg
svävar kort, sedan

Öppning

Fasadens lungor
lägger mitt liv mot gatan
jag andas staden

Under körsbärsträden

Skuggor innan blom
ännu når ljuset marken
snart slår mörkret ut

Kropp

Mellan rälsens sten
Ännu fylld av minnen, från
En lätt vibration

Vacuum

Jag har spelat in
min tystnad

Lyssnar till den på hög volym

när ljuset
mörkret

då
hör jag hur fasaderna andas
på min väg hem

Det eviga ögonblicket

Havet tog dina steg från världen

ändå hör jag dem mot den mjuka sanden

Som om du fortfarande
var här

Gåva

Du gav mig dina ögon
för att jag skulle se
vad du sett

Skuggan av regn
Jag hör hur du andas

Underjord

Passerar murarna
lämnar alla ljud
bakom

Under mig lägger sig vintergatan stilla tillrätta,
lossnar

Oktober, morgon

Vaknar
ur natten, svala droppar

samlar

En kropp
i mig fanns du, vi, oss
fanns

mot den yttersta gränsen

Dricker längtan

Allt är bara minnen, nu

Jag minns hur jag förde mina händer

straxt ovanför din kropp
din hud som bärnstensfärgad honung

Kysste dig på en punkt du sa du aldrig
blivit kysst förut

Du var honung mot mina läppar

Vi reste över,
med varandra

Till platser som

till platser vi inte

förbi, verkligheten

 

Dina väggar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag saknar söker
riktning mening

Lyssnar till dina sånger om längtan
de som passerat
Du sjunger deras liv och minnen

Får jag stanna här

Stannar

Just där skuggan faller

studsar mot stenen och blir till ljus

Betraktar det som
ej längre går att räkna

För handen över, genom
det nyss levande

Det nyss,

nu

Kvällstanke

Alla böcker kommer att brinna
Alla våra tankar tänkta förångas
Våra i jorden vilande kroppar förintas

Vår i alltets obetydliga sol
bli en röd jätte och sluka
allt vi känner

Vi kommer att bli små
små partiklar
färdas genom tom rymd

Så en dag kommer vi att andas in
andas in av en existens
i en galax, vi ej ens känner namnet på

Som stoft från ett dött solsystem
kommer vi att andas in

I varje andetag vi tar finns existensen
från någon
någon som brann
långt före oss

Jag betraktar förundrat skönheten hos snäckan
där
alldeles vid sidan av ljuset
på syrenens blad

Spegel

I svartaste svart
i djup ur bärnstensögon
Vet jag att jag finns

Sanning

Jag plockar bilder ur minnet,
sätter ihop dem till en sorts,
sanning

Jag tror inte längre att mitt minne
fungerar

Jag förstår inte min, sanning

faller mot

Bara

Jag saknar din röst
ditt skratt, hand mot min rygg
sömnen tillsammans

Ebb

Vattnet sjunker undan

Måste jag berätta om,
ljudet av

Snäckor som krossas

kvar är

Nu

Ljuset över dig
Som en lätt beröring
känner jag,
din skugga

Tidvatten

Om så bara en våg
mot min strand
bar med sig

I

Ett
märkligt lugn, ett
centrum

I punkten mellan

att
stiga

och
falla

Här vet jag inte längre
var jag slutar

och du börjar

Här

är

är

Långsamt

Krattar stilla,
långsamt fram orden
som fallit ned under buskarna

Kärlek är,
ett mycket tyst ord

Svårt att finna bland
de andra

Klyver natten

Somnar
utan minnen

långsamt

långsamt med,
ordet jag fann

Beröring

Kanske,
var det just därför
jag ville vara

Där

Kanske,
var det just därför
jag ville färdas,

Till

till

Snöfall

Om ett evigt liv,
att finnas,

tystare än snöfall

Andas
genom mig

Flytta mig förbi, bortom
Verkligheten

Utan avstånd

Barfota

Utan att sjunka

Doft

Snö

Svart kärna

Vem frågar

Hem

Om

Sömn

Reinkarnation

Frid

Bakom

Passerar