Vindstilla

I stormens öga

Du finns i mig,
jag vet att du försöker,
nå mig, tala till mig

Söker efter min egen sanning

Är jag ett frö,
vad är jag

Hur skall jag kunna höra dig

Vad skall jag lyssna efter

Allt

Jag vandrade dina ångande skogar
Dök djupt dina pulserande oceaner
Korsade dina gåtfulla öknar

Du visade mig
allt ditt ljus och mörker
Allt mitt,
ljus och mörker

Drack dina klaraste källor
Sov under dina stjärnor

Ändå tvekar jag på en mening,
sår mitt öde i din jord

Ser in i djupet av dina slutna ögon
med mitt liv

Anar där den dolda ordningen,
känner händelser
stråla samman,

i en, punkt

Här finns allt

För vem

Vem lånade ut min själ
till denna kropp,
till detta liv

Mina spår i sanden,
är,
borta

Bara du kan veta,
att jag varit här

Jag lämnar,

osynligt

Utsikt

jag står på horisonten,
eld flyter nedför bergen,
går för att väga mitt liv

Utan andetag

Motljus

Känner doften av salt,
hör toner från öknen,
ingen ser vart jag är på väg

Kan du höra mig

Μυστήριον (mysterion)

Jag är inte levande,
inte död
I ett tomrum,
ett mellanrum som
du fann åt mig

Vad vill du med mitt liv,
vart för du mig

Varför talar du inte till mig

Eller,
är det,
det

Du gör

Barfota

Går ner till stranden
För att kyssa minnet av dig
Hör dig i varje våg

Tillbaka

Sjunker mot botten,
genom lager av
slocknad tid

Minnena blir färre,
ljusare, lyckligare

Sjunker till soliga platser
utan oro och smärta

Vill stanna här,
där tiden upphört att existera

Känner inte längre,
mina armar, mina ben

Bedövad av
stilla lugn,
singulariteten

Allt upphör,
kollapsar

Träffades av ljuset,
för ett kort ögonblick,
såg jag,
något annat

Kommer jag hitta tillbaka

Idag

När jag hörde barnens skratt,
kände jag att jag ville leva

Som om det inte längre fanns,
något val

Var det en slump,
att
jag hörde dem

Just idag

Vinternatt med min älskade

Du stod där i decembernatten
med stjärnorna gnistrande i dig.
Jag hörde inte din knackning
men visste att du var där
när jag öppnade dörren

Punktlig, som varje år.
Denna, vår natt i december.

Vi omfamnade varandra
och jag visade dig in i värmen,
in i rummet där vi tillbringat
så många dagar och nätter tillsammans.
Brasan tänd, flackande ljus och skuggor
fick det låga rummet att vibrera
av orange o svart.

Vi satte oss ner vid bordet alldeles intill elden.
Dukat för två, för dig och mig denna natt.
Jag åt men du rörde inte din mat.
Jag skålade med dig och du log ditt vackra leende

Vi satt länge den natten,
såg på varandra och mindes våra lyckliga stunder.

Morgonen kom och det var dags för dig att ge dig av.
Jag klädde mig varmt i den tidiga decembermorgonen,
stjärnorna syntes fortfarande tydligt på himmelen
när vi steg ut i snön

Jag följer dig tillbaka,
vi gick sida vid sida utan att säga någonting

jag ser en tår i ditt öga när vi skiljs åt vid stenen,
din sten.
Du ser på mig och stiger ned.

Min Älskade,
jag vänder mig inte om,
jag vet att du är där,
att.

Under snön vilar livet

Αγάπη (Agape)

Verklighet var
djupare än jag anat

Jag vet ingenting,
det jag kände som sant försvann
i ett mörker som tycks evigt

Somnar i nattens nåd av utplånad verklighet

Ser bilden klarna,
hur självklar,
och,
gåtfull du är

Jag ger dig min sköld

Mina vingar

skådar så
Den innersta kärnan

Agape

Kanske vågar jag tro igen

Det sista jag äger

Jag äger inte mitt liv längre

Jag klipper det i små bitar,
försöker förstå vad som hänt

Lägger pusslet,
till en bild jag kan se,
har den någon mening

Jag äger min död

Det sista jag äger

Mellanrum

Jag ber kosmos stanna,
rädd att om något rör sig,
försvinner allt

När fångades
mitt jag i min kropp,
när göts det in i mig,
när blev jag till

Vad blev jag

I vilket ögonblick tändes lågan,
vad hände i mig

En blå soffa

Silande septemberljus
genom en persienn

Ser dig
märkligt transparent

Som i ett annat liv

Höstvandring

Stegen ekar svagt mellan byggnaderna
när vi i den tidiga morgonen ger oss av.
Luften sval, jag kan känna den mot min hals,
genom min tunna skjorta.
Den syrliga smaken av granatäpplet jag åt till frukost
dröjer sig kvar,
så länge sedan.

Så stannar vi och jag hör mina följeslagare
tyst utväxla några ord med varandra, sedan är vi ute.
Gruset på vår väg knastrar under våra fötter när vi sakta går fram.
Septembersolen ligger lågt och vakar över ängarna,
vid horisonten ser jag bergen inbäddade i morgondis.

Solen lyser upp landskapet och det höga gräset vid vägens sidor
gnistrar som av tusen tårar, speglar sig för en kort sekund
i vägens pölar som bildats efter nattens regn.
Jag låter den värma min hud och tina min själ.

Minnen vänder åter, minnen som är bara mina,
de och denna vandring får det bli det
som följer mig sedan.
Vägen lutar svagt uppför och viker sig i en mjuk kurva
upp mot den glesa lövskogen.
Jag känner hur mitt hjärta slår snabbare,
hur varje ögonblick känns värdefullt, ingen rädsla bara närvaro.

Vi går in i skogen, de höga släta stammarna bildar en katedral,
högt ovan oss brinner löven med gyllene lågor i trädens kronor.
Jag minns avlägset, då,
då en skog var en plats för lek och kärlek,
dess inre en grönskande trygg plats.

Jag lämnar mina minnen för nuet, min sista gåva.
Öar av flödande ljus mellan träden,
sommarens sista insekter cirklar i komplicerade mönster,
uppåt mot skogens tak och ljuset.
Jag ser löven på marken, multna i kretslopp.
Känner tacksamhet över att det blev på hösten,
som en del av kretsloppet.

Fåglarna tystnar där vi går fram, livet avstannar omkring oss,
som en bubbla av död går vi genom katedralen.
Gläntan är inte stor, jag ser mässing glänsa i det korta gräset.
Mina följeslagare stannar,
bara en av dem följer mig till den bortre delen av gläntan,
han säger något jag inte uppfattar.

Snart vet jag.

En nyckelpiga sätter sig på min hand.
Jag är rädd att jag krossar henne när jag faller.

(ursprungligen september 1982)

Sommar vid havet

Solens första strålar ur havet bländar mig,
svarta prickar för mina ögon tynar bort
och bilden blir långsamt klar.

Skogen som sakta krupit ut mot havet
omsluter strandängen på tre sidor
och bildar gläntan som jag blickat ut över ändlösa dagar.
Den lyser med sin blomsterprakt,
ett stycke grönt fält med stråk av blått, rött och gult.
De låga nyponbuskarna
som slagit rot i strandkanten surrar av humlor.
Ljudet av humlorna och vågor tränger in
genom mitt skyddande skal av betong och pansar,
fyller det lilla rummet med sommar.

Doften av tång förs in från havet,
blandas med lukten av min svett, vapenfett och kordit.
Jag hör trädens kronor nynna sin sång i den svaga brisen
ackompanjerat av vågorna,
vågorna som långsamt slagit in och nött mot ön
sen den reste sig ur havet och kommer att fortsätta slå
och nöta tills de förenar sig med havet på andra sidan.
Jag får en längtan att lämna mitt skyddande skal
av betong och pansar och möta naturen utanför,
istället för som nu vara en fånge,
utan möjlighet att andas och leva.

Ser någon simma i havet, hon vänder om,
börjar simma in mot land,
in mot min fästning.
En flicka stiger upp ur vattnet,
går fram över ängen utan att gräset trampas ner,
utan att kasta någon skugga.
Det måste vara livet som jag så länge väntat på.
Jag lämnar mitt skal, luckan av stål slår tungt igen bakom mig.
Jag går fram över ängen för att möta livet.
Hon kommer mig till mötes.

hör ett ljud som skär genom humlornas surrande,
marken försvinner.

Jag blir så ett med henne.
Att döden kunde vara så vacker.

(ursprungligen maj 1982)

Insikt

Jag föds varje morgon
Dör varje natt

Det finns ingen riktning,
Inget upp eller ner
Bara rörelse

Det finns ingen tid
Bara före, efter

I ögonblicket finns

All tid

Samtidigt

Balansgång

Jag balanserar på eggen
Existensen skär sönder mina fötter

Tömmer mig på tankar
Bara känslan finns kvar

Utan smärta

Du finns alltid

Önskan

Jag önskade mig ett mål
Att mina drömmar fick ett lyckligt slut

Men utan mål,
utan drömmar

I nuet

Där

Finns min kärlek

Så sann

Utan…

Verklighet

Min verklighet är,
utan konturer

Allt jag ser är former,
som byter skepnad,
blir till skuggor

Skuggor

På väg

Till en annan verklighet

Frosten gnistrar i gräset, det finns inga konturer

I min verklighet

Så kort

Vi är fraktaler i kaos
Upprepningar, kopior,
kloner.

Vi är så små

Saknade av några få, kort sörjda,
snart glömda
En flod av öden

Varje dag så viktig
Varje gärning i kärlek

Så små i en oändlig flod

Och ändå

Där var du

Så kort

Ett hem

Hur hamnade jag här
Vad förde mig till denna plats

Vad är priset på mitt liv
Som i en sömn går jag,
en dröm utan bilder

Jag ville gräva en grav,
istället fann mina tankar
Ett hem i dig

Utan frågor