Ett avlägset Hades

Ligger på rygg i det fuktiga gräset,
stirrar upp i det oändligt blå

Andas in, andas ut, väntar
Hör vågor sakta rulla in, väntar

Jag älskade dig, du sa du älskade mig
Så sa du att du inte kunde tro att jag var sann,
du vågade inte tro

Jag var sann, du kunde ha trott
Han kränkte och förminskade dig,
försökte döda din tro på dig själv

Du gick

Så levde du plötsligt i ett nytt och avlägset Hades
Jag följde din kamp nere i djupet
Ett rike som tog all din styrka tills du dödat dina demoner,
återtagit ditt liv

Ser nattens alla stjärnor tändas
Andas in, andas ut, min väntan är över
Reser mig upp för att gå dig till mötes
Jag är sann, du kan tro

För eviga stunder

Puhpinnar

Vått, glänsande, höst
Vi står på bron och ser vattnet strömma under oss
Ser de små virvlarna som lika snabbt som de bildas lösas upp
Puhpinne? Frågar jag
Tar varsin pinne och släpper ner i det mörka vattnet
Halvspringer till andra sidan för att se vem som kommer först
Minns inte vem som vann men minns och glömmer aldrig den stunden

Du är aldrig ensam mer

Mot ljuset

Jag kysste dina sår, torkade tårarna från din kind
Jag svor att aldrig lämna dig ensam i mörkret
Du sa att du inte förtjänade det,
men du förtjänar att alltid bli älskad
När mörkret är som svartast
vill jag att min kärlek till dig skall vara en värmande eld,
en fackla att lysa din stig mot ljuset
Ta min hand, jag går vid din sida ur mörkret min Älskade

Höst

Varför

Septembersol, löven tänds i gnistrande fyrverkeri,
luften klar som kristall och himmelen aldrig djupare blå
Skönheten skär djupa sår som fylls av sorg
Tårar bränner bakom ögats sköra glas

Fragment

I nattens mörker minns jag dig. Hur nära du låg
I sömnen fick du ro, dina lugna andetag
Det svarta svåra som fyllde dagen dog i mörkret
Du är borta men doften av dig finns där än

Skymningsland

Skymningsland… vandrar i dunklet, det ständigt grå,
där inga färger är riktigt klara,
men inte heller mörkret så kompakt att man inget ser,
man tar sig fram på något vis
Jag har levt så länge i denna skymningszon att mina ögon,
mitt sinne vant sig vid att inte längre se färger,
inom mig finns en längtan, en längtan att se färgerna igen

Jag minns

Någonstans i mitt inre finns minnet av hur det en gång var