Sommar vid havet

Solens första strålar ur havet bländar mig,
svarta prickar för mina ögon tynar bort
och bilden blir långsamt klar.

Skogen som sakta krupit ut mot havet
omsluter strandängen på tre sidor
och bildar gläntan som jag blickat ut över ändlösa dagar.
Den lyser med sin blomsterprakt,
ett stycke grönt fält med stråk av blått, rött och gult.
De låga nyponbuskarna
som slagit rot i strandkanten surrar av humlor.
Ljudet av humlorna och vågor tränger in
genom mitt skyddande skal av betong och pansar,
fyller det lilla rummet med sommar.

Doften av tång förs in från havet,
blandas med lukten av min svett, vapenfett och kordit.
Jag hör trädens kronor nynna sin sång i den svaga brisen
ackompanjerat av vågorna,
vågorna som långsamt slagit in och nött mot ön
sen den reste sig ur havet och kommer att fortsätta slå
och nöta tills de förenar sig med havet på andra sidan.
Jag får en längtan att lämna mitt skyddande skal
av betong och pansar och möta naturen utanför,
istället för som nu vara en fånge,
utan möjlighet att andas och leva.

Ser någon simma i havet, hon vänder om,
börjar simma in mot land,
in mot min fästning.
En flicka stiger upp ur vattnet,
går fram över ängen utan att gräset trampas ner,
utan att kasta någon skugga.
Det måste vara livet som jag så länge väntat på.
Jag lämnar mitt skal, luckan av stål slår tungt igen bakom mig.
Jag går fram över ängen för att möta livet.
Hon kommer mig till mötes.

hör ett ljud som skär genom humlornas surrande,
marken försvinner.

Jag blir så ett med henne.
Att döden kunde vara så vacker.

(ursprungligen maj 1982)