Höstvandring

Stegen ekar svagt mellan byggnaderna
när vi i den tidiga morgonen ger oss av.
Luften sval, jag kan känna den mot min hals,
genom min tunna skjorta.
Den syrliga smaken av granatäpplet jag åt till frukost
dröjer sig kvar,
så länge sedan.

Så stannar vi och jag hör mina följeslagare
tyst utväxla några ord med varandra, sedan är vi ute.
Gruset på vår väg knastrar under våra fötter när vi sakta går fram.
Septembersolen ligger lågt och vakar över ängarna,
vid horisonten ser jag bergen inbäddade i morgondis.

Solen lyser upp landskapet och det höga gräset vid vägens sidor
gnistrar som av tusen tårar, speglar sig för en kort sekund
i vägens pölar som bildats efter nattens regn.
Jag låter den värma min hud och tina min själ.

Minnen vänder åter, minnen som är bara mina,
de och denna vandring får det bli det
som följer mig sedan.
Vägen lutar svagt uppför och viker sig i en mjuk kurva
upp mot den glesa lövskogen.
Jag känner hur mitt hjärta slår snabbare,
hur varje ögonblick känns värdefullt, ingen rädsla bara närvaro.

Vi går in i skogen, de höga släta stammarna bildar en katedral,
högt ovan oss brinner löven med gyllene lågor i trädens kronor.
Jag minns avlägset, då,
då en skog var en plats för lek och kärlek,
dess inre en grönskande trygg plats.

Jag lämnar mina minnen för nuet, min sista gåva.
Öar av flödande ljus mellan träden,
sommarens sista insekter cirklar i komplicerade mönster,
uppåt mot skogens tak och ljuset.
Jag ser löven på marken, multna i kretslopp.
Känner tacksamhet över att det blev på hösten,
som en del av kretsloppet.

Fåglarna tystnar där vi går fram, livet avstannar omkring oss,
som en bubbla av död går vi genom katedralen.
Gläntan är inte stor, jag ser mässing glänsa i det korta gräset.
Mina följeslagare stannar,
bara en av dem följer mig till den bortre delen av gläntan,
han säger något jag inte uppfattar.

Snart vet jag.

En nyckelpiga sätter sig på min hand.
Jag är rädd att jag krossar henne när jag faller.

(ursprungligen september 1982)